Farväl till bildningsuniversitetet
Under historiens gång har förhållandet mellan universiteten
och det omgivande samhället tagit en och
annan vändning. Faktorerna som under olika tider
påverkat universiteten och högskolepolitiken i allmänhet
är legio: än har det varit fråga om språkstridigheter
eller samhälleliga konflikter, än om uppbyggande
av välfärdsstaten eller skapande av massundervisning
på högskolenivå, eller om regionalpolitik. Mitt
bland alla omvälvningar och i olika utvecklingsskeden
verkade en sak dock vara bestående: tron på bildning.
Universitetens bildningsuppgift särpräglade det
finska universitetsväsendets utveckling ända fram till
slutet av förra årtusendet. Nu är det dock skäl att fråga
om bildningen ännu har någon plats i den nuvarande
högskolepolitiken. Så starkt har man på sistone
framfört tanken om universitet som tjänare av
samhället och framför allt av näringslivet.
Bildningen och strävan efter bildning torde alltid
ha varit ett ouppnåeligt ideal, men tidigare var
såväl samhället som universiteten ändå bundna vid
att ha detta ideal som mål. Förvisso har man under
olika tider haft mycket olika uppfattningar om vem
det lönar sig att bilda. Läroinrättningarna som ursprungligen
var mycket ojämställda i och med att de
bara utbildade män ur överklassen blev med tiden
institutioner för massutbildning. Dessa öppnade dörrarna
för sådana tidigare uteslutna grupper som kvinnor
eller representanter för de lägre socialklasserna.
Då och då dyker diskussionen om terminsavgifterna
upp. Som ett slags reminiscens bör man då dra sig till
minnes 1860-talet, då det krävdes att terminsavgifterna
skulle höjas för att förhindra de lägre socialklassernas
intrång på universiteten. Med bästa vilja
kan vi inte säga att universiteten skulle ha varit pionjärer
när det gäller jämställdhetsfrågorna. Vid denna
punkt har universiteten varit tvungna att förändras,
ty samhällets behov och den samhälleliga diskussionen
har påverkat universiteten också.
Medan universitetsväsendet utvidgades fick universitetens
bildningsuppgift en helt ny dimension, då
tyngdpunkten flyttades från utbildning av eliten och
tjänstemännen till utbildning av de stora massorna.
Därmed blev en betydligt större del av folket bildad.
Skapandet av massundervisning vid universiteten
anknyter sig intimt till skapandet av en välfärdsstat
och till målet att kunna ställa landets hela begåvningspotential
till samhällets förfogande.
Vid mitten av 1980-talet kopplades universitetsutbildningen
allt starkare ihop med främjandet av den
ekonomiska tillväxten. Men först i början av 1990-
talet slogs sista spiken i bildningens kista i och med
att universiteten genom det nya resultatansvarets mekanismer
tvingades underkasta sig den ekonomiska
tillväxtens ideologi. Högskolepolitiken blev då helt beroende
av den allmänna social- och finanspolitiken.
Typiskt för denna tid har varit att politiken nästan i
sin helhet har drivits från finansministeriet, och undervisningsministeriet
har varken kunnat, eller kanske
inte ens velat, motsätta sig budgethökarnas krav.
I den senaste diskussionen har det önskats att
universiteten allt tydligare skulle bli producenter som
erbjuder omedelbar nytta, m.a.o. som beredvilligt och
framför allt utan dröjsmål reagerar på samhällets och
arbetsmarknadens föränderliga behov. Vi kan med fog
påstå att idealet av vidsträckt bildning har försvunnit
totalt. Orsaken är det av undervisningsministeriet
drivna resultatansvaret. När de universitetsanställda
som fortfarande känner sig bundna till ett traditionellt
bildningsetos konfronteras med det i ekonomiskt
hänseende teknokratiska styrningssättet och framhävandet
av universitetens servicefunktion, leder detta
till stora problem. Samhället delar inte längre samma
ideal med universiteten, inte heller upplever det
samma saker som eftersträvansvärda.
Nu tycks målet vara att vaska fram målmedvetna
karriärklättrare, som mödolöst skyfflar mellan den
akademiska världen och företagsvärlden, som aktivt
deltar i internationalisering och kommersialisering av
utbildning och forskning, och som huvudsakligen är
verksamma på den globala marknaden i och med att
de försöker förädla sina idéer till färdiga produkter
så effektivt som möjligt. Tydligen lönar det sig inte
för någon att bry sig om bildning. De som fortfarande
talar för en bred bildning verkar som dinosaurier vilkas
era obönhörligen närmar sig sitt slut. Den moderna
utvecklingen är ytterst oroväckande och tvingar oss
att fråga: har vårt land inte tålamod att bli bildat?
Antero Puhakka
Ordförande, Forskarförbundet |