Innomani
Statsrådets innovationspolitiska redogörelse till
riksdagen är intressant lektyr. Ordet innovation
eller ord med det prefixet upprepas i redogörelsen
närapå trehundra gånger. Med denna innovativa
skrivstil vill man möjligtvis poängtera att innovativitet
är det kapital som Finland klarar sig med i
de framtida utmaningarna. Redogörelsen kunde
lika gärna heta den näringslivspolitiska redogörelsen.
Den avslöjar regeringens viljetillstånd och
är i linje med många andra dokument, som personalorganisationerna
kommenterat under de
senaste åren. Med en genomgående likadan retorik
siktar regeringen på att likrikta våra funktioner.
Dokumenten bygger på tanken att optimering
av produktiviteten och konkurrenskraften
kan nås genom en systematisk och övergripande
utveckling. Enligt riktlinjerna måste man ändra
på styrningssätt samtidigt som man utvecklar och
förnyar strukturer. Då man läser redogörelsen slås
man av oron att produktivitet och konkurrenskraft
är den enda värdegrunden som vår framtid
byggs på. Redogörelsens definition på innovation
är nämligen en utnyttjad kompetensbaserad konkurrensfördel.
Förnyelsen av högskoleväsendet är av central
betydelse i den innovationspolitiska redogörelsen.
För att nå de av riktlinjerna utstakade målen bör
våra universitet förnyas både strukturellt och administrativt.
Då statsrådet godkände regeringens förslag till
ny universitetslag 19 februari demonstrationer till
trots, är det endast en av en räcka betydelsefulla
incitament i förvandlingsprocessen.
Demonstrationerna avslöjar att en stor del av
universitetens personal och studenter känner sig
lurade. Bristen på förtroendet är mångfacetterad
och djup. Skaran av tvivlare och kritiska tänkare
är betydligt större än skaran av demonstranter.
Detta är inget gott tecken med tanke på att den
nya universitetslagen skall förankras i universitetens
verksamhet i början av augusti. Beroende på
vem som tolkar universitetslagen och redogörelserna
ter sig universitetens framtid helt olika. Undervisningsministern
försäkrar att den nya universitetslagen är det näst bästa som hänt universiteten
sedan de grundades. Demonstranterna ser
händelsen snarare som ett meteoritnedslag vilket
slår ut det gamla goda bildningsuniversitetet
inom vilket forskningens ställning var autonom.
I detta skede är båda tolkningar lika verkliga
eller uppdiktade. Universitetsfolkets tro på beslutsfattarnas
goda vilja är mycket svag. För att
lugna ner situationen borde det nu finnas politisk
vilja att göra konkreta förändringar i lagen istället
för tomt prat. Förstärkandet av kollegiets makt så
att styrelsen är ansvarig inför universitetskollegiet
skulle vara en sådan gärning. Det är tekniskt
sett en obetydlig sak men ideologiskt sett skulle
textförändringen ha en enorm betydelse. Förändringen
skulle avsevärt förbättra förtroendet
för den nya lagen och framför allt för de målsättningar
man försöker nå med förändringarna.
I universiteten är man för närvarande sysselsatta
med att skriva förordningar och strategier
som skall fastslås av de nya universitetens styrelse.
Man kan konstatera att denna process sköts av
de olika universiteten på varierande sätt. Genom
att idka god personalpolitik kan universitetens
högsta ledning å sin sida bidra till att förtroendet
byggs ut.
En kunnig personal är uppfinningsrikedomens
kapital. I statsrådets redogörelse har dock orden
personal eller forskare använts mycket sparsamt.
En forskare låter sig inte lätt beröras av ett viljetillstånd
som skall styras med systematik och
övergripande utveckling. Man kan dock instämma
med redogörelsens anmärkning om att det är
genom personalens och arbetskollektivets inspiration,
engagemang och arbetsglädje som man når
toppresultat . Genom att göra en liten förändring
i lagtexten på det tidigare beskrivna sättet kan
klyftan mellan å ena sidan regeringens viljetillstånd
och å andra sidan personalens missnöje lätt
minskas samtidigt som förtroendet växer. Det är
en fråga om vilja.
Ragna Rönnholm
ordförande,
Forskarförbundet
|