Vad härnest, universitas?
Vi lever år 2 under den nya universitetslagen. De
som drev igenom ´reformen´ lovade också att det
akademiska livet skulle uppleva en ny blomstringstid.
Paradoxalt nog togs samtidigt nya kontroll-,
rapporterings- och mätningssystem i bruk,
vilket innebar ett storskaligt experiment med de
människor som reformen skulle gälla. Enligt enkäterna
lider det akademiska arbetet av dessa påklistrade
uppgifter.
I januari kommenterade forskaren Simon Head
från Ruthermoreinstitutet vid Oxforduniversitetet
mätnings- och kontrollmetoderna vid de brittiska
universiteten på ett förträffligt sätt i The New York
Review of Books.
Han berättar hur Oxforduniversitetets kongregation,
som motsvarar våra universitetskollegier,
år 1985 med rösterna 738-319 vägrade utse premiärminister
Margaret Thatcher till hedersdoktor
eftersom ”fru Thatchers regering djupt och systematiskt
skadat hela det offentliga undervisningssystemet
i Britannien, från skötseln av de minsta
barnen ända upp till de högsta forskningsprogrammen.”
Vad lär vi oss härav? Kollegiet ska ha beslutanderätt
vid universitetet. Och ryggrad. Eller vore
det ändå bättre med ett tandlöst kollegium, så att
det inte ska gå som i Britannien? Thatchers regering
anställde konsulter för att söka hjälp bakom
oceanen hos MIT och Harvard Business School,
vilka hade skapat nya uppföljningsmetoder. I Britannien
infördes begrepp som ”omstrukturering
av businessprocesserna”, ”holistiskt kvalitetsledarskap”,
”benchmarking” och ”målorienterat
ledarskap”.
Harvards akademiska bokhållare Robert Kaplan
och hans kollega vid MIT David Norton skapade
”nyckelindikatorer för personlig prestation”, som
döptes till balanced scorecard. Universiteten skulle mäta kundrelationer, inre verksamhetsprocesser
(mottagning och leverans av beställningar), monetära
indikatorer (vinst och förlust) och till sist
´inlärningsindikatorer´. Till sist! Institutionerna
kallades än kostnadsställen, än inkomstenheter.
Vart sjätte år genomförs Research Assessment
Excercise, och resultaten av värderingsövningen
får avgöra i vilken mån staten finansierar universiteten
och högskolorna. Enligt Head överförde
förfarandet en ansenlig del av makten från akademiskt
anställda till managers. Så trängde sig nyttans
tidevarv in i det unkna universitas på en gång
och länkade det samman med den moderna oeconomia.
I Britannien följer ekonomin rätt traditionella spår, och
där finns bara en bransch som representerar världstoppen,
dvs. medicinindustrin, som också drar nytta
av universitetsforskningens ´slutprodukter´.
Så ligger det i både industrins och regeringens
intresse att låta denna industri få fortfäste även inom
universiteten. De vill och ofta också kan bestämma
vilken forskning som är tillåten eller lönsam, eller
hurdana forskningsresultat som publiceras.
Och universitas i Finland? Vart är du på väg?
Som ett litet land har Finland sina fördelar: här är
också de stora bolagen rätt små i global skala, och
universitetens autonomi respekteras. Tills vidare.
Tapani Kaakkuriniemi
ordförande, Forskarförbunder
- Artikkeli löytyy painetun lehden sivulta 4
|