2/13

  • pääsivu
  • sisällys
  • Tapani Kaakkuriniemi
    ordförande,
    Forskarförbundet

     

    Bättre än någon annan

    Jag deltog nyligen i en konferens ordnad av OECD och Education International. Temat var hur bildningen kan tjäna det offentliga goda. Syftet var att få OECD att lyssna på universitetssektorns forskare och fackförbund, och kanske det också blev till något, men själv fick jag mest ut av en workshop med temat rankinglistor, deras metoder och motiv.

    Universiteten är ju mycket intresserade av dessa listor och följer hur de själva klarar sig på listorna. Men måste vi verkligen underkasta oss dessa klassificeringar? Inte nödvändigtvis.

    Detta påvisas av en ny motståndsrörelse i Tyskland, där universitetet i Hamburg med några andra vägrade delta i evalueringar av universiteten, eftersom de anser att evalueringsmetoderna är rent nonsens. Det nationella Centrum für Hochschulentwicklung (CHE) har under 15 år klassificerat universitet och deras enskilda institutioner. Tyska sociologsällskapet har redan länge uppmanat institutionerna för sociologi och olika sociologiska institut att bojkotta mätningarna eftersom sällskapet anser dem innehålla allvarliga metodiska brister. Under de senaste åren har också sällskapet för tyska historieforskare deklarerat: ”Evaluation Ja — CHE-ranking Nein!”

    Jag frågade klassificeringsexperten vid Times Higher Education om den tyska revolten hade någon betydelse. Han sade att det är frivilligt att delta, och att det är fråga om lönsam business. Samma svar skulle vi säkert få också av Jiao Tong -universitetet och bolaget QS World University Rankings. Och varför skulle man inte evaluera universiteten: affärsvinst gör också de rankingfirmor som klassificerar nationalstater i avsikt att påverka deras position i världsekonomin.

    I Ryssland har man gjort nationella klassificeringar sedan år 1991,men först nu tycks utslagningsmatcherna har börjat. Undervisnings- och vetenskapsministeriet gör kalkyler och delar universiteten i effektiva och ineffektiva. De senare är dömda till att ansluta sig till starkare enheter eller tyna bort. I början av sin tredje mandatperiod förklarade president Putin att Ryssland bör få fem universitet med bland de hundra främsta i världen. Nu finns inte ett enda med.

    I sig är det inte illa att universiteten evalueras då resurserna blir knappare och den ekonomiska tillväxten stagnerar, men det är mätarna som är problemet. Metoderna favoriserar den anglosaxiska världen, naturvetenskaper, teknologi och FoU-verksamhet. De stora kör över de små: bland de 200 bästa universiteten har Sverige fem, Danmark tre och Finland ett.

    Den brittiska universitets- och vetenskapsministern David Willetts anser att rankinglistorna påvisar att om en stat gör framsteg bara långsamt blir den omkörd av dem som försöker hårdare, investerar mera och utvecklar sin forskning. Man måste alltså trampa hårt för att hålla sig på sin plats. För att vinna krävs en ytterligare insats.

    Men EU går ännu längre: i början av februari utgav det sitt U-Multirank-klassificeringssystem och hoppas på att få med 500 universitet världen runt. För projektet har man vikt 2 M€ för åren 2013—14 och likaså 2 M€ för åren 2015-16. EU har som mål att rätta till oförrätten som tidigare utvärderare åstadkom då de favoriserade förmögna forskningsorienterade universitet.

    En vecka efter publiceringen meddelade organisationen för forskningsuniversitet LERU att den kommer att stanna utanför klassificeringen som enligt organisationen är tårta på tårta och slöseri med pengar. I kritikernas främsta led går självfallet även Times Higher Education.

    I meter, liter och kilojoule är det svårt att mäta akademisk frihet, forskningssamfundets förmåga att sporra eller möjligheten att koncentrera sig på det väsentliga.

    Tapani Kaakkuriniemi
    ordförande,
    Forskarförbundet

    • Artikkeli löytyy painetun lehden sivulta 5