Så avvecklas anhopningen av sökande
År 1991 rappade Juice Leskinen om hur
staten var illa ute. Då fanns det andra
bekymmer, men läget verkade lika utsiktslöst
som nu, 23 år senare.
Republikens regering ivrade i höstas
för en markant ökning av studieplatser vid högskolorna.
Förslaget baserade sig på en arbetsgruppsrapport,
enligt vilken regeringen tänker ”öka antalet
studieplatser utgående från arbetslivets behov, vilket
kommer att innebära en ökning på ca 3 000 platser
per år under åren 2014—2018.” Detta gäller huvudsakligen
universiteten.
Då den av regeringen tillsatta arbetsgruppen leds
av finansministeriets kanslichef Martti Hetemäki, är
dess idéer i praktiken huggna i sten. Visst kan man
höra lite käbbel i regeringen eller riksdagen, men om
ingen kommer med särskilda invändningar blir arbetsgruppens
idéer verklighet.
Men hur ska detta finansieras? Vid punkt 1.6e i
rapportens bilaga 7 sägs att regeringen vill avveckla
anhopningen av sökande genom att ”temporärt öka
elevantagningen i synnerhet inom branscher som ur
arbetslivets synvinkel är centrala”. Målet är 3 000
nya studieplatser per år till år 2018. Saken är viktig
och regeringens målsättning hedervärd, men om
sättet att genomföra detta är jag av helt annan åsikt.
Vem vet vilka följder denna kryptiska matematiska
formel kommer att få.
Frågan om ett ökat antal studieplatser är arbetskraftspolitisk:
om man utöver de gällande kvoterna
tar in tre tusen studenter, är ökningen 15—17 %. Det
redan nu ofördelaktiga relationstalet studenter per
lärare skulle bli så undermåligt att det knappt kan
uttalas högt utomlands. Undervisnings- och handledningsresurserna
borde ökas med en femtedel.
Månne den utlovade ökningen av finansieringsramen
räcker till?
Det finns knappast något ”ökat behov av arbetskraft”
i sikte: vi har 44 000 registrerade arbetslösa
akademiker, och med undantag av läkare håller antalet på att öka inom samtliga stora utbildningssektorer.
Under pågående recession undviker man investeringar
och trenden kan fortsätta 15 år framöver.
Universiteten har inte varit konsekventa då de
har definierat sina produktionskvoter. Under regressionen
på 1990-talet ökade universiteten studieplatserna
och grundade forskarskolor, eftersom den
akademiska arbetslösheten plötsligt hade stigit till
alarmerande höjder. Nu disputerar redan 1 700 doktorander
varje år, och doktorernas arbetslöshet har
på vissa håll blivit ett verkligt problem.
För tio år sedan uppstod en överproduktion av
examina. År 2007, året före Lehman Brothers konkurs,
ville undervisningsministeriet skära ner antalet
studieplatser. Således skulle minskningen tills år
2020 vara ca 4000 platser, och antalet studieplatser i
hela Finland då vara 17 500.
Inom medicin har studieplatserna redan blivit
fler, men problemet är att de utexaminerade läkarna
och de öppna vakanserna inte möts. Medicinska
fakulteten vid Uleåborgs universitet motsatte sig ökningen
med motiveringen att undervisningens kvalitet
lider då personalen inte utökas i motsvarande
takt. Väl talat, för inte heller medicinska fakulteten
kan fungera utan personal.
Även bristen på socialarbetare upplevdes år 2011
vara så skriande att hela 39 kommunaldirektörer
vädjade till universiteten för att få flera studieplatser
till branschen. Det råder fortfarande brist på behöriga
socialarbetare, och situationen blir bara värre.
Fattas besluten om studieplatser utan diskussion?
Eller så att kommunerna lobbar och finansministeriets
arbetsgrupp sänder sina gudomliga kungörelser?
Tapani Kaakkuriniemi
orförande, Forskarförbundet
- Painetussa lehdessä sivu 5
|