Ledare
Pressad av ansökningsprocessen
Förr lämnade man in en ansökan hos Finlands Akademi eller en forskningsfinansiär
då man fått en extra bra forskningsidé. Om den faktiskt
var bra fanns det reella möjligheter att få finansiering.
Nu är forskarna ”tvungna att söka”, och universitetsledningen
måste uppmuntra alla att söka. Andelen positiva svar är redan under
tio procent. Inte ens goda ansökningar blir godkända, och finansiärerna
jobbar under hård press.
Varför har en dräglig situation blivit nästan odräglig?
Nu när penningströmmarna sinar är konkurrensutsatt finansiering
för mången forskare enda hoppet om att få fortsätta med sitt jobb. För
universiteten är den en viktig tilläggsresurs, och med den beviljade
omkostnadsandelen täcks kostnaderna för utrymmen och administration.
Enligt finansieringsmodellen ger konkurrensutsatt finansiering
även ett bonustillägg. Politiker och tjänstemän har gynnat
konkurrensutsättning på ”grundfinansieringens” bekostnad – den ses
som en kvalitetsgaranti men också som ett strategiskt styrmedel.
I Finland är endast 44 procent av den offentliga forskningsfinansieringen
direkt offentlig finansiering, resten är konkurrensutsatt.
I internationella jämförelser slås vår forskning lätt av Danmark,
Schweiz och Holland, men om vi på motsvarande sätt räknar ut
grundfinansieringens andel i dessa länder är andelarna 57, 68 respektive
78 procent (Olli Poropudas, HS 2.8.2015).
Hur blev det så här? Det verkar som om grundfinaniseringen
ibland uppfattas som en ”basinkomst”, som inte utvecklar verksamheten
eller sporrar till kvalitet. Uppfattningen är felaktig. Grundfinansieringen
är i huvudsak en ersättning för individuella prestationer,
såsom examina och forskningspublikationer. Universiteten förhandlar
med staten om dessa i samband med resultatavtalet. Staten får vad
den beställer och utövar lika stor styrande makt både i egenskap av
grundfinansiär och som konkurrensutsättare. Redan grundfinansieringen
i sig förutsätter framgång i konkurrensen om forskningsfinansiering
och publikationsverksamhet.
I stället för ”grundfinansiering” borde vi kanske tala om ”avtalsfinansiering”.
Den nuvarande våndan över såväl onödigt och frustrerande
arbete som behovet att ”avskaffa normerna” tyder på att hela
finansieringssystemet är slöseri med resurser.
Avtalsfinansieringen borde i första hand täcka universitetets
grunduppgifter. Men den måste användas också till annat. Av arbetstiden
går en allt större del till att garantera att finansieringen kommer från andra moment i statsfinansieringen, i
stället för att folk skulle forska, undervisa
eller vara samhälleligt engagerade.
Vid våra universitet finns få ”vanliga”
lektorer eller professorer men en hel del
projektarbetare. Även om man slår ihop
enheter ökar inte det totala antalet universitetsanställningar,
utan i dessa tider
av nedskärningar blir det förmodligen
tvärtom. Trots det besvärliga ansökningsförfarandet
vill forskare-lärare knappast
att forskningsfinansiärerna skulle ha allt
mindre att dela ut. Men framför allt vill de
ha möjlighet att jobba, eller rentav att göra
något slags karriär.
Rationalisering av administrationen
kunde bidra till koncentration på kärnuppgifterna,
men möjligheterna är begränsade
om ansökningskarusellen hålls
i gång av själva finansieringsmodellen
– vilket oundvikligen ökar forskningsförvaltningen.
En fragmenterad finansiering splittrar
arbetet medan en kombination av knapphet
och flerfaldiga incitament leder till
ansökningshysteri och besvikelser. T.ex.
borde grundförutsättningarna för utvecklandet
av forskning och undervisning tillförsäkras
”vanliga” lektorer och professorer
utan ständig ansökan om finansiering.
Skulle det också vara skäl att ändra på
finansieringsmodellen åtminstone på så
sätt att inhemsk konkurrensutsatt finansiering
i sig skulle vara tillräcklig belöning
utan att ansökningstrycket ökas genom
extra vred i finansieringsmodellen?
Framgång i ansökande eller högklassiga
publikationer kan ju redan nu räknas som
meriter.
Petri Koikkalainen
ordförande, Forskarförbundet
- Painetussa lehdessä sivu 4
|