Ledare

Hur faller pusselbitarna på plats?

Stämningen inom vår vetenskaps- och högskolepolitik är om inte direkt förtvivlad så i alla fall oviss. Det planeras ett flertal projekt vilkas följder kan bli långtgående allteftersom pusselbitarna slutligen faller på plats.

Först kan vi nämna den av undervisnings- och kulturministeriet aktivt framdrivna lagpropositionen som skulle tillåta universiteten att utlokalisera och i form av köptjänst skaffa t.o.m. 49 procent av den undervisning som krävs för kandidat-, magister- eller doktorsexamen.

Samtidigt väntar vi på att den s.k. kapitaliseringsgruppen som leds av kanslichef nita Lehikoinen äntligen, efter ett halvt års funderande på hur högskolorna kunde få tilläggsanslag, ska komma med konkreta förslag. Visserligen är det oklart i vilken mån det utlovas just kapitalisering och hur resurserna ska fördelas mellan den av UKM ledda undervisnings- och forskningssektorn samt den av arbets- och näringsministeriet ledda företags- och innovationssektorn.

UKM håller också på att inom högskolesektorn inleda ett omfattande visionsarbete som förhoppningsvis ger en inblick i hurdant mönster som eftersträvas. Efter sin halvvägsria i april kommer regeringen att offentliggöra sina eventuella nya öppningar. På basis av de knappa förhandsuppgifterna kunde man tänka sig att det finns nya spetsprojekt samt politiskt styrda spakar och instrument i sikte.

Ur politikernas och kanske även universitetsledningens synvinkel verkar problemen redan länge ha funnits i möjligheterna att styra systemet eller i förmågan att anpassa sig till reformer eller att uppnå och mäta resultat. Med andra ord i hur samma eller mindre resurser kunde ge allt mera resultat.

Ur universitetsanställdas och kanske också mellanledningens synvinkel ser problemet något annorlunda ut. Arbetet på universiteten är ställvis dåligt organiserat, men det finns få medel att förbättra situationen. Visst skulle det vara bra att höja prestationsnivån, men detta är svårt om lejonparten av de anställda ständigt får leva under uppsägningshot.

Då Forskarförbundet år 2016 utsåg snuttjobben till årets forskningshinder konstaterades det att just snuttjobben utgör den bakomliggande orsaken till många andra problem – brist på långsiktighet, avbrutna forskningsprojekt eller sjunken ambitionsnivå, problem i arbetsklimatet, t.o.m. cynism.

Universiteten får sin finansiering ur ett flertal källor, men så är det också på många andra arbetsplatser som ändå har lyckats bygga upp en till-lit till att välgjort arbete belönas med kontinuitet.

Svårigheterna finns ofta i själva universiteten, men rätt sällan bidrar universitetspolitiken till att lösa problemen. Till exempel är det svårt att tro att en omfattande underleverans av utbildningen skulle leda till fler eller kvalitativt bättre anställningsförhållanden.

Politiker och tjänstemän tycks skuffa ansvaret för problemen inom arbetskulturen på universiteten. Enligt den officiella optimismen kommer utbildningsorganisatörerna att alltid verka ansvarsfullt och knappast använda resursreserven maximalt — men i praktiken vet vi att då euron agerar som konsult är mångahanda lösningar möjliga.

Enligt den mest cyniska visionen används det ekonomiska trycket och lagstiftningen till att tvinga några högskolor till att profilera sig som underleverantörer, och då kan man bara drömma om sammanlänkning av undervisning och forskning.

Det har redan gjorts en andra utvärdering av universitetslagen från år 2010 som överlämnats till riksdagens bildningsutskott. Även denna utvärdering konstaterar att arbetskulturen blivit allt mer ledarstyrd och de anställdas möjligheter att påverka försvagats. Också här tycks ansvarets skuffas enkom på universiteten samtidigt som dessa förväntas följa vår politiska lednings linjedragningar allt noggrannare.

(8.3.2017)

---