Ledare

Ny situation, gamla knep

Vad utgör kärnan i universitetsarbetet? Vad gör universiteten till universitet, säten för högsta utbildning och forskning? Människorna. Inte rum, salar eller ens fysiska möten, inte processer, matriser eller de lovordade distanskontakterna, utan passion för kunskap och kunskapsförmedling.

I skrivande stund är situationen verkligen ny; just i dag har skolorna övergått till distansarbete i hela landet, och hemma hos mig lär sig skolbarnen nya inlärningssätt. Vid sidan av extra arbete medför det nya också spänning och till och med rädsla, men å andra sidan går arbetet vidare: i morse deltog jag i ett möte, likaså i går kväll, och även till i morgon finns ett par överläggningar bokade. Jag handleder uppsatsskribenter och på eftermiddagen en doktorand. För tillfället skisserar jag stommen för ett manuskript och studerar resultaten av några statistiska analyser; förvisso deltar jag också i sammehällelig påverkan i och med skrivandet av denna ledare. Enda skillnaden är att jag gör detta hemma och tyr mig till digitala system.

Termen digisprång låter rätt förskräcklig, men det är just ett digisprång jag håller på att ta. Universitetens dörrar är för det mesta stängda, men arbetet fortsätter, utvecklingsprojekten pockar på uppmärksamhet även under det akuta trycket. Med tanke på välmående och ork på arbetsplatsen är det centralt att stödet fungerar och att folk inte blir utmattade medan de anammar nya arbetssätt och modifierar sin undervisning. Lasset är garanterat tungt just nu, men universitetsanställda är flexibla och har förmåga att göra saker på nytt sätt.

Det som nu efterslyses på alla nivåer är starkt ledarskap med expertis, ett sporrande grepp, tydlighet och tålamod. Överreagering är främmande för universitetens karaktär och ska så förbli även i denna undantagssituation. Klara och enhetliga direktiv skingrar misstankar, stöd i användningen av digitala verktyg upprätthåller handlingskraften och hjälper till att uppnå resultaten; därtill stöds gemenskapskänslan av sakkunnig kommunikation. Universiteten har möjlighet att agera föredömligt och genom sitt ledningssystem visa exempel för hela samhället. Likaså är det skäl att ägna en tanke åt tiden efter undantagstillståndet för att återkomsten till det normala ska förlöpa problemfritt.

Kraven tenderar att öka i tuffa situationer, men redan begreppet undantagstillstånd antyder att det gäller något avvikande som ska upphävas, låt vara att vi inte bör glömma det som vi lärt oss.

De universitetsanställdas arbete är absolut nödvändigt för nationens framgång: vi utbildar läkarna, juristerna, diplomingenjörerna, direktörerna, lärarna och forskarna, framtidens innovatörer. Detta arbete gör framgången möjlig, garanterar bildning och fungerar som grundval. Enligt vetenskapsbarometern är universiteten som institution pålitliga, trovärdiga och uppskattade, men ändå gör vi snuttjobb samtidigt som vår avlöning inte motsvarar vår utbildningsnivå. Dessutom har vi på sistone blivit utsatta för hårda ord vilket inte sporrar oss att bistå samhället med beprövad kunskap. Om människorna inte litar på beprövad kunskap tar åsikterna överhand. Om de inte litar på forskarna deltar de inte i våra projekt. Coronaviruset käncks inte med hjälp av åsikter eller ens med intelligent resonemang, utan enda utvägen heter forskning, vilket kräver samarbete och uppskattning av beprövad kunskap.

Forskarförbundet har nu besökt nästan alla universitet. I och med universitetsrundan har jag skapat mig en klar bild av hur mångvetenskapligt, relevant och högklassigt arbete de universitetsanställda gör. Just detta utgör grunden för våra möjligheter att klara av allt – tillsammans och med tillit till varandra.

Hälsningar från karantänen. Sköt om er!

---