Kolumni Jan-Håkan Öberg

Så ändras världen

Efter att igen ha skrivit ett utlåtande, i sista minuten förstås, pustar Leo Lektor ut. Han är förutom lärare också huvudförtroendeman och därför faller det på hans lott att bl.a. skriva vissa utlåtanden. Nu borde jag sluta för i dag tänker han, men nej det går inte. Det finns ju många e-mejl att svara på och dessutom borde han ju börja med NLS-utvärderingarna så att det inte blir till sista minuten, konstaterar Leo i tankarna. Hur har det blivit så jäktigt, undrar han. Annat var det på det gyllene 80-talet. Han minns väl hur han på den tiden kom till jobbet vid sjutiden på morgonen. Huset var tyst, bara städerskan och han fanns i huset. Inga ringande telefoner, inga köer vid kopiatorn, inga e-mejl att svara på – enbart lugn tystnad och tid. Tid för en själv och ens tankar, en skapande tystnad. Tid som gav krafter att finna nya lösningar och utveckla undervisningen. Många var de idéer som uppkom dessa arla morgonstunder. På den tiden hade Leo sina lektioner närmast på förmiddagarna och började ibland redan klockan åtta, vilket studenterna inte tyckte om. Han kommer väl ihåg hur någon hade skrivit i kursutvärderingen, att han kunde få piggare elever om kursen inte började klocka åtta på måndag. Därefter började han måndagarna först kl.10. Efter lektionerna stannade Leo på jobbet några timmar och var hemma vanligtvis redan vid 16-tiden. Tankarna kring undervisningen och forskningen mognade också där i lugn och ro.

Nuförtiden kommer han också till jobbet vid sjutiden, och då börjar också jäktet. Internet har blivit internat för Leo. Han är som en scout: “Alltid redo” och därför sitter han redan tidigt på morgonen vid datorn och svarar på en massa frågor. Leo har också under åren fått allt fler administrativa uppgifter, men det säger också alla hans kolleger. Allt mer av tiden går till något annat än undervisning och forskning. Han minns att det vid hans Alma mater började hända saker och ting någon gång i början av 90-talet. Först kom Universitas renovata-rapporten som följdes av Universitas renovata continua-rapporten. Och sedan dess har det bara blivit fler och fler rapporter. Enligt dem skulle kvaliteten höjas och allt skulle bli kostnadseffektivare. Och på den vägen är vi fortfarande, menar Leo. Skillnaden är den att nu är det inte universitetet självt som kräver ändringar, utan nu är det ministeriet som styr och ställer. Det tillsätts arbetsgrupper för allt möjligt och utredningsmän sitter litet här och var och grubblar över högskoleväsendets framtid.

Leo blir alldeles yr i skallen när han börjar räkna på alla de program och förändringar som är på gång eller på kommande: det nya lönesystemet NLS, statens produktivitetsprogram, Bolognaprocessen, den nya tjänstestrukturen, de nya servicecentren o.s.v. Och nu det senaste tillskottet: jääskinenska rapporten som omkullkastar hela förvaltningen, gör tjänstemän till arbetstagare, ändrar på finansieringen o.s.v. När ska det här ta slut, undrar Leo och minns att det efter jääskinenska rapporten kom ännu en rapport till. Enligt den skall man slå ihop några universitet och på så sätt skapa ett toppuniversitet. Kalaset kostar staten 500 miljoner euro. Varifrån ska pengarna tas? Leo misstänker att de övriga universiteten (också hans, som enligt honom redan är ett toppuniversitet) får stå för fiolerna.

Klockan 17 beslutar han att åka hem för att bada bastu och koppla av. Väl hemma knäpper han på datorn i stället för bastuugnen och fortsätter att arbeta några timmar till (bastuugnen knäpper han på tre timmar senare). När skall vi ha tid för vår forskning och egen undervisning, undrar Leo när han äntligen men utmattad sitter i sin lilla bastu kl. 20.30. Ute på verandan svalkar Leo sig efter bastun med en öl i handen. Vi borde göra uppror, säga nej till alla dessa nymodigheter, rapporter och utredningar tänker han och tar en klunk av ölet. Ja, vem tar initiativet? Fackföreningen, det är ju därför den finns till, eller hur?

Jan-Håkan Öberg,
huvudförtroendeman och lektor.