Nu är det högre makter som bestämmer

Den förberedande fasen för reformerandet av universitetslagen är över, och propositionen gavs till riksdagen i februari 2009. Målet är att de nya universiteten ska inleda sin verksamhet i början av år 2010.

Propositionen var ute på remiss under hösten 2008 och antalet utlåtanden blev 160. Åsikterna var mycket motstridiga, och med fanns såväl helt kritiklösa yttranden som kompakt motstånd mot hela lagen. Således fick förberedarna möjligheten att ur utlåtandena plocka ut enstaka ställen som råkade behaga dem och formulera propositionen efter eget behag.

Vi behöver universitetsreformen och välkomnar den autonomi som reformen medför. Propositionen innehåller dock brister som hotar reformens anda och som det under riksdagsbehandlingen säkert är möjligt att rätta till.

Både vid offentligrättsliga universitet och vid stiftelseuniversitet passar tjänsteförhållandet bättre än arbetsavtalsförhållandet till undervisningsoch forskningsuppgifter. Enligt grundlagen utövas offentlig makt endast av myndigheter och tjänstemän. Universiteten utövar offentlig makt t.ex. i samband med studentantagning, studiestödsärenden, bedömning av studieprestationer och disciplinära ärenden. Förhoppningsvis beaktar riksdagen det faktum att till och med vårt lands högsta laglighetsövervakare förespråkar bevarandet av tjänsteförhållande och därvid hänvisar till tjänsteansvaret samt forskningens och undervisningens frihet som garanteras i grundlagen.

Om 50 % av styrelserna vid de offentligrättsliga universiteten samt styrelseordföranden är s.k. utomstående medlemmar, utgör de en majoritet. Vid stiftelseuniversiteten skulle hela styrelsen bestå av utomstående medlemmar och dessutom utnämnas av utomstående instanser. Redan i nuläget kan en tredjedel av styrelsemedlemmarna vara utomstående. Det torde räcka till att medföra samhällets och näringslivets kunnande till styrelsearbetet utan att pruta på styrelsernas vetenskapliga kunnande. Ett separat problem i propositionen är sedan universitetsstyrelsernas “självgoda” ställning. Förutom det ekonomiska ansvaret är de inte ansvariga inför någon instans alls. Därför är det viktigt att stärka de offentligrättsliga universitetens universitetskollegium och stiftelseuniversitetets akademiska förvaltning.

Behörighetskraven bör fortfarande fastställas genom förordning och inte i varje universitets egen instruktion. Annars blir praxisen olika vid olika universitet, vilket för sin del kan leda till olika rekryteringspraxis och hota verksamhetens kvalitet.

Det har lovats att personalens ställning ska tryggas i övergångsskedet såväl vid de offentligrättsliga som vid stiftelseuniversiteten. Ändå finns det en ovilja att skriva in en överenskommelse om saken i verkställighetslagen. Nu erbjuder man bara en diffus avsiktsförklaring som inte ens behöver vara bindande, eftersom en del av undertecknarna inte ännu eller i fortsättningen är några avtalsparter.

Positivt i den nya universitetslagen är det att finansieringen kommer att vara indexförbunden. Efter remissrundan har lagen dock fått ett tilläggsmoment som ökar undervisningsministeriets makt: “Ifall de olika universitetens mål inte förmår harmonieras riksomfattande eller branschvis, kommer undervisningsministeriet att fatta beslut om de kvantitativa och kvalitativa målsättningarna såtillvida de utgör grunden för universitetets finansiering”. Detta strider mot universitetslagens anda, eftersom den i övrigt betonar universitetens autonomi.

Universitetsväsendet som helhet reformeras sällan. Nu måste vi se till att universiteten inte bara kommer att ha ekonomisk autonomi, utan också att vetenskapen förblir fri och oavhängig och att universiteten får bevara sin bildningsuppgift. I samband med universitetsreformen får man således inte glömma bort grundforskningen eller de vetenskapsgrenar som inte har någon anknytning till näringslivet. Universitetet kan uppvisa resultat bara om personalen upplever sin ställning som tryggad. Riksdagsledamöterna bär ett tungt ansvar medan de bearbetar propositionen till en universitetslag som verkligen kommer att utveckla universitetsväsendet. Det är just för sådana uppgifter vi har valt dem.

Risto Laitinen
Professorsförbundet