Vilken är universitetens uppgift?
Redaktören ringer för att ställa frågor om
de allt vanligare samarbetsförhandlingarna
vid universiteten. Hen radar
upp de universitet som redan sagt upp
eller eventuellt kommer att säga upp
anställda. Sedan kommer första frågan: ”Vad anser
du om läget just nu?” Jag börjar: ”Det beror på vad ett
universitet är för något.” Redaktören suckar för sig
själv: ”Jag frågade om samarbetsförhandlingar men
måste igen lyssna på några djupsinnigheter.”
Modellen för en snabb tillämpning av samarbetsförfarandet
har universiteten lånat från företagsvärlden.
Nu när vi har den nya universitetslagen har förfarandet
tillämpats onödigt lätt. Förhandlingarna har
också fått ett nytt drag: universitetens interna enheter
har börjat uppdelas på basis av sitt ekonomiska
läge i årsskiftet. Personalminskningarna genomförs i
”enheter som uppvisar underskott”, t.o.m. i ”forskningsgrupper
som uppvisar underskott”. Detta ger
ett förhastat intryck, och personalen upplever det
som orättvist.
Fakulteterna och institutionerna är redan i sig ojämställda
med tanke på sina möjligheter att få kompletterande
finansiering — eller extern finansiering
överlag för sina forskningsprojekt. Vill universiteten
minska just den personal vars arbete i allmänhet eller
just nu inte gagnar näringslivet direkt? Vetenskaplig
forskning och forskningsbaserad undervisning innebär
arbete på lång sikt, och resultaten kan inte mätas
på basis av ett enda år.
Även om en institution försöker sköta sin ekonomi
riktigt noggrant, befinner den sig i en utlämnad
position. Över- eller underskottet i räkenskapsperiodens
resultaträkning i slutet av året är mer eller mindre
slumpmässigt. Om institutionen lyckas skaffa
kompletterande finansiering varierar beloppet från
år till år, och tidpunkten för överföring av pengarna
kan vara slumpmässig. Några fakulteter kan ha stora
kostnader för laboratorier eller andra specialutrymmen.
Hyrorna har stigit, så även underhållskostnaderna.
Enheterna kan få en räkning för diverse kostnader först i slutet av året, då ekonomin plötsligt
går minus. Å andra sidan kan universitetets interna
servicecentrum ännu i början av året hitta medel
som beviljats en institution året innan men som inte
längre kan användas till aktuella utgifter utan sugs
in i den gemensamma kassan. Uppföljningen av ekonomin
sker inte alls i realtid: institutionscheferna
saknar uppdaterad information, SAP-systemet kan
inte utnyttjas på institutionsnivå, och det är svårt att
räkna ut kostnader.
Således borde man aldrig basera universitetens
personalminskningar på interna underskott eller
budgetar. De bokslutsuppgifter som syns i backspegeln
får universiteten att ta oåterkalleliga beslut,
fastän meningen är att med hjälp av strategisk planering
leda universitetet framåt. Vilket värde har då
nämnda strategier?
Sannerligen beror allt på vad ett universitet är för något.
Bildningsuniversitetets betydelse konkretiseras
i universitetslagen: ”Universiteten har till uppgift att
främja den fria forskningen och den vetenskapliga
och konstnärliga bildningen, att meddela på forskning
grundad högsta undervisning och att fostra de
studerande till att tjäna fosterlandet och mänskligheten”.
Med andra ord är universitetens uppgift
ingalunda att ge ”avkastning” eller ”vinst”. Det
som universiteten producerar är kunskap, utbildning
och kunnande. Dessa är Finlands styrka nu och
i framtiden. Finland måste besluta vad det vill av sina
universitet.
Maarit Valo
ordförande, Professorsförbundet
- Painetussa lehdessä sivu 5
|