Rikssvenska professor fann arbetsglädjen i Finland
Ebba Witt-Brattström, Helsingfors
universitet: — Här är det
intellektuella klimatet bättre!
Det var en gång en universitetslärare
som gick
konstant deprimerad
över sina studenters historielöshet
och dåliga
svenskkunskaper.
Så flög hon 45 minuter
österut och hamnade i
en annan värld.
Här tas studierna mer på allvar och studenterna
har en helt annan språkbehandling, fastslår Ebba
Witt-Brattström, professor i nordisk litteratur vid
Helsingfors universitet.
Längst in i korridoren på fjärde våningen i ett
byggnadskomplex på Unionsgatan 40 har professor
Witt-Brattström sitt tjänsterum.
Dörren pryds av en affisch som gör reklam för en
föreläsning om Edith Södergran som hon hållit.
När vi gläntar på dörren sitter professorn klistrad
vid datorn.
— Det är rätt mycket administration också här i
Finland, förklarar hon men blir så ledig och intervjun
kan ta sin början.
I Sverige är Ebba Witt-Brattström en flitig opinionsbildare
och figurerar ofta i medierna. Även här i sitt nya hemland har hon snabbt skaffat sig en
plattform ut mot offentligheten, genom sina
krönikor i Hufvudstadsbladet.
— Det tog kontakt och frågade om jag ville
skriva. Jag får stor och så gott som alltid positiv
respons.
— Dock är finlandsvenskarna en aning
masochistiska och tittar ibland för mycket på
Sverige. Det försöker jag vända på och tycker
att det är Sverige som ska lära av Finland.
— Framför allt handlar det om hur man
skapar en riktig skola och tar hand om kommande
generationer!
Sin egen skolgång kan Ebba Witt-Brattström
knappast klaga över. Pappan, flykting
från nazismens Tyskland, och mamman, flykting
från kommunismens Estland, satte henne
tidigt i barnträdgård (eller Kindergarten som
mamman envisades att säga).
— Jag var åtta månader när jag började där
och minns hur jag efter en tid satt och bläddrade
i "Solägget" av den svenska författaren Elsa Beskow, den är inbränd i hjärnbarken.
— Fast idag anses säkert Elsa Beskow som
borgerlig och heteronormativ...
Blott 15 år gammal började Ebba Witt-
Brattström jobba extra efter skolan och på helger.
Som bokuppsättare på Stockholms stadsbibliotek
stiftade hon en bekantskap som en
gång för alla skulle förändra hennes liv.
Moa Martinson
— Jag hade läst Harry Martinsons (rikssvensk
författare, sedermera Nobelpristagare, reds
anm) Nässlorna blommar i skolupplaga och ville
läsa mer av honom. På samma hylla hittade
jag Moa Martinson.
— Först fattade jag inte vem hon var, utan
trodde att det handlade om Harry Martinsons mamma. Men när jag så började läsa blev jag
förtjust och fastnade för henne.
Ebba Witt-Brattström blev fil mag i litteraturvetenskap
vid Stockholms universitet
1976 och fil dr vid samma lärosäte 1988.
Och hon har Moa Martinson att tacka för
mycket.
— Jag ville skriva en bok om henne, men
hur få råd? Lösningen blev ett fyraårigt doktorandstipendium.
År 1990 fick hon tjänst som forskarassistent
vid Stockholms universitet.
— Allmän förtvivlan utbröt. Prefekten blev
så deprimerad att han inte ens kunde meddela
mig att jag fått tjänsten, utan det fick jag höra
av en bekant på gatan...
— Jag hade ju hållit på och bråkat; "Vad
fan, varför läser vi inte ens de stora, kvinnliga
författarna?!"
Södertörn
År 1998 rekryterades hon så till Södertörns
högskola, som startats två år tidigare i södra
Storstockholm. Uppgiften var att bygga upp
ämnet litteraturvetenskap och Witt-Brattström
blev 2002 den första kvinnliga professorn
därstädes.
— Det var jättekul att få skapa ett alldeles
eget ämne, där man parallellt läste såväl manliga
som kvinnliga författare.
— Söktrycket var enormt de första åren, vi
fick in bra studenter och rekryterade väldigt
kompetent personal. De första åren där var
kanske de bästa i mitt akademiska liv.
— Men så fick vi en ny rektor som var mer
intresserad av nya, "sexigare" ämnen än traditionella
som litteraturvetenskap och historia.
— Lägg till det att vi inte hade några forskningspengar.
Man ska inte behöva vara professor
och ha noll procent forskning i tjänsten.
Ebba Witt-Brattström tog så småningom
sin Mats ur skolan och vistades 2009-2011
vid Humboldtuniversitetet i Berlin som "Dag
Hammarskjöld-professor" i nordisk litteratur.
— De har ett Nordeuropa-Institut med
gästprofessorer från Sverige och Norge. Min
företrädare var statsvetare.
År 2012 tillträdde hon så tjänsten som professor
i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet,
en tjänst hon sökt två gånger tidigare men
som alltså först nu blev hennes.
Sura kommentarer
— Jag fick en del sura kommentarer från svenskt
håll, typ "Helsingfors, kunde hon inte få något
annat...?". Men jag är den enda professor som
sagt upp sig från Södertörn och Helsingfors ligger
på 16:e plats bland universiteten i Europa.
— Stockholm kommer jättelångt ned och
finns Södertörn ens med på listan..?
Åren i Berlin gjorde att Ebba Witt-Brattström
inte ville återvända till svenska högskolan.
— Jag hade hunnit bli van vid riktiga universitet,
där man måste forska i tjänsten och också
har utrymme för det.
— Den så kallade Humboldtmodellen är så
som universitet ser ut utanför Sverige. Här i Helsingfors
kommer ju studenterna i september, du
har som lärare en månad forskningsledigt över
jul och två veckor på påsken.
— Terminen slutar i början av maj och så har
du rejält med tid för att forska och skriva. I Sverige
kan du ofta inte lämna universitetet förrän efter midsommar.
Ebba Witt-Brattström har sju timmar ren
undervisning i veckan och handleder därtill sju
doktorander. Hon får något smått lyriskt i blicken
när hon ombeds beskriva sina studenter.
— De kan läsa en text och förstå vad den betyder.
När de kommer hit har de läst klassikerna,
förstår ironi och språkliga bilder.
— Dessutom är de mycket seriösa i sina studier och den femgradiga betygsskalan ger rättvisare
betyg än i Sverige.
Hur var det då i landet på västra sidan Östersjön?
— Du hade ofta studenter som var synnerligen
illa förberedda för högre studier. Framför allt
språkligt, de hade problem till och med att förstå
instruktioner.
— Så fanns det ju de som var bra, oftast beroende
på familjebakgrunden. Klasskillnaden har
helt enkelt slagit igenom i svenska skolan.
— Och på universiteten i Sverige måste man
sänka sig till de sämres nivå, för man får ju betalt
fullt ut bara för dem som examinerats och pengarna
behövs för att betala lärarlöner.
Intellektuell stimulans
Även det intellektuella klimatet är bättre vid
Helsingfors universitet, menar professor Witt-
Brattström.
— I Sverige kan du bli satt att undervisa om
något som du bara behärskar aningen bättre än
studenterna. Här i Finland placeras ju lärarna på
kurser och kursmoment utifrån vad de forskat
på, de har verkligen kunskap.
— Även i kafferummet märks en skillnad.
Man kommer lätt och osökt in på ämnesdiskussioner
här, medan det i Sverige oftare handlar
om sjuka barn eller parkeringsbekymmer.
Men i Sverige har hon än så länge sin bas.
Upp klockan fyra på morgon och "fakirflyget"
till Helsingfors, tolv timmars arbete samt två till
fyra övernattningar och så sena flyget tillbaka
till Stockholm.
— En av mina söner är ännu i tonåren, men så
småningom flyttar jag nog över hit.
Vad är det bästa Tusen Sjöars Land gett dig?
— En större glädje att vara i det svenska språket.
I Sverige upplever man det som något slags
kranvatten, som skvätter hit och dit.
— Finlandssvenskarna däremot håller sitt
språk högt. Det är som ett bättre vin, vilket
lagrats länge, och man njuter av dess arom och
dricker det med försiktighet.
teksti Sören Viktorsson
kuva Kjell Fredriksson
- Painetussa lehdessä sivu 22
|