Ledare

Fackförbunden talar med universitetsanställdas röst

Kollektivavtalsförhandlingarna avslutades i och med att parterna godkände medlingsförslaget i mars efter ett avtalslöst tillstånd som rått i drygt en månad. Nu när det gått en tid sedan förhandlingarna är det skäl att reflektera över processen mot den bakgrunden att vi har nya förhandlingar framför oss om mindre än två år – med andra ord rätt snart.

Under förhandlingarna blev det uppenbart att den nuvarande förhandlingskulturen är problematisk. Till exempel vill representanterna för arbetstagarsidan tala om bättre förutsättningar för forskning, nya undervisningsformer i arbetstidssystemet, bättre beaktande av distans- och resejobb samt olika sätt att minska antalet visstidsanställningar.

Arbetsgivarrepserentanten ville väl testa vad man kan uppnå genom en kombination av förhalning och tjurskallighet: ända tills det tidigare avtalet löpte ut vägrade Bildningsarbetsgivarna diskutera de anställdas initiativ till att utveckla anställningsvillkoren. Allt annat var underordnat arbetsgivarens målsättningar: låga lönepåslag och ökad makt för arbetsgivaren att domptera i fråga om avlöningssystemet.

Har arbetsgivarförbundets agerande till alla delar gagnat universitetens intressen? Universitetsstyrelserna bör faktiskt dryfta frågan noga, eftersom arbetsgivarförbundet hade fått instruktioner av universiteten. Om utvecklandet av anställningsvillkoren hämmas för att öka ena partens bestämmanderätt underminerar det förhandlingskulturen vid universiteten. Detta gagnar ingen.

Arbetsmarknaden kan jämföras med kraftsport men avtalen bör kunna utvecklas. Under nästa förhandlingsrunda kan parterna inte stanna i sina låsta positioner, för annars kan universiteten förlora sin dragningskraft som arbetsplats.

Under förhandlingarna lyckades fackförbunden yttra sig på ett sätt som tilltalade såväl universitetsanställda som den breda allmänheten. I fackförbunden möter de anställda förståelse, för i organisationerna fattas besluten av medlemmarna. Vårt motto var: vi söker inte guld och gröna skogar. Vi vill modernisera avtalet, utveckla välmående på arbetsplatsen och på så sätt höja kvaliteten och resultaten.

Universitetsanställda fick exceptionellt brett stöd bland allmänheten och fackförbunden. Detta syntes bl.a. i en våg av solidaritet i sociala media. De övriga medlemsförbunden i FOSU väntade med att underteckna de färdiga förhandlingsresultaten tills universiteten fått sitt avtal. Historiskt är även JHL:s beslut att stoppa godstrafiken på järnvägarna och därmed en del av exporten för att stödja universitetsanställda.

I samband med förhandlingarna bildades en strejkfront som förenade personalen över universitetsgränserna. Personalen förmår, bara den vill, påverka universitetens verksamhetskultur och strukturer även mer. I Tammerfors ordnades i februari en utmarsch som protest mot mygel och för en mer demokratisk instruktion. Det är möjligt att till universitetsstyrelsen välja medlemmar som understöder demokratiska förfaringssätt. Vi bör kräva att styrelserna övervakar universitetens intressen även i en förhandlingssituation.

Det är lätt att motivera varför personalens ställning bör förstärkas. Demokratin hör till universiteten: de universitetsanställda underställer sig inte ukaser och order utan tänker självständigt och vill påverka. Personalen och studenterna skaffar grundfinansieringen och även den externa finansieringen genom sitt eget arbete, låt vara att pengarna förvaltas av ledningen. För personalen är engagemanget i vetenskapens, konstens och undervisingens frihet en identitetsfråga. Denna identitet utgör grunden för universitetens existens och försvaras obetingat av personalen.

---