Kolumn

Vem har mandat att förhandla och hos vem är det förankrat?

Vårens avtalsrunda avslöjade frågeställningar som kräver närmare reflektion. Antingen handlade några inom universitetssektorn på mandat som inte var förankrade eller så finns det ett demokratiskt underskott i branschen. Frågeställningar jag undrar över är följande:

Jag undrar om de personal- och förvaltningsdirektörer som satt med vid förhandlingsbordet hade förankrat sina målsättningar hos rektor? Vissa rykten säger att så inte var fallet. Med tanke på att universiteten tvingades ta till strejkvapnet och professorerna strejkade för första gången är denna undran befogad. Jag är ingen anhängare av Trump, men det finns ingredienser i hans ledarskap som en del rektorer borde fundera över. Får se vem som sitter runt förhandlingsbordet om två år.

Jag undrar även hos vem rektorerna hade förankrat sina målsättningar? I många styrelser är majoriteten av ledamöterna s.k. interna medlemmar. På vems sida står de? På vems sida står de externa? Med vilket mandat gör de sina val? Hade rektorerna styrelsens uppbackning för detta? Det här blev många frågor. Vi har rektorer som har skött sig bra, men likafullt ska det bli intressant att se om alla får förnyat förtroende. Eventuellt har någon styrelse modet att agera som man gör i affärslivet. Åtminstone borde styrelsen diskutera detta med rektor.

Jag undrar vidare om styrelsen hade förankrat dessa målsättningar hos universitetskollegiet? Den här frågan är retorisk. Även här finns rum för förändring. Jag förväntar mig att varje kollegium, på varje universitet, ännu den här våren, tar upp frågan då de beviljar styrelsen ansvarsfrihet. Även om det inte finns rum för misstroendevotum kan man ta upp målsättningarna till diskussion, ta ställning och visa vad respektive kollegium anser om den hårda arbetsgivarlinje som har gällt de senaste åren. Var strejkvåren en bra sak? År 2016 gjorde alla universitet ett positivt resultat och prognoserna för 2017 ser ok ut. Till vad ska överskott och avkastningar på kapital användas om inte till undervisning och forskning? Det är levande människor som utför detta arbete så vi talar om bl.a. lötilanteessa, ner, inte strejker.

Jag undrar ytterligare om universitetskollegiet hade förankrat dessa målsättningar hos de (#ViÄrUniversitetet/# MeOlemmeYliopisto/# WeAreTheUniversity) som väljer kollegiet? Hela samfundet är en diffus samling, men det naturliga blir att vända sig till personalföreningarna, eftersom en stor del av kandidatnomineringen, valarbetet, för att inte glömma arbetet mellan valen, koordineras av dessa. Även här finns plats för utvärdering, reflektion och förbättring. Vi som Är Universitetet förtjänar den bästa representationen i kollegium och styrelser samt den bästa av rektorer för respektive universitet. Dessa bör ha de bästa direktörerna som förmedlar universitetets faktiska målsättningar. Då behöver vi inte strejka i framtiden.

Jag undrar dessutom, som en liten spinn off, vad ministeriet anser om den här våren. Är det ok att förvaltningsdirektörerna har presenterat de målsättningar som de gjort, samtidigt som målsättningen är att universiteten ska bli Finlands bästa arbetsplatser? Vilket är viktigare? Är det ok att universiteten påstår att de gör ett negativt resultat, trots att bokslutet slutar på plus? Är det ok att kollegierna inte diskuterar detta? En syntes av de här sistnämnda frågorna är att universitetslagen inte fungerar i praktiken.

Så vad bör vi göra? Vi måste se till att den linje som universitet förverkligar är förankrad tillräckligt långt bakåt, att rätt personer finns på rätt plats och att de har det förtroende som uppgifterna kräver. Vi behöver en lagstiftning som även fungerar i praktiken. Vi måste visa #VemSomÄrUniversitetet!

---