Ledare

Gamla och nya normala

Det sägs att vi lever i det nya normala och att det inte finns någon återvändo till det gamla normala. Vad innebär då det gamla normala i universitetsundervisningen? Möten med studenter på föreläsningar, i seminarier, i handledningstillfällen. Allt detta har skötts virtuellt på grund av de restriktioner som coronavirusepidemin lett till. Universitetens undervisningspersonal har visat högt pedagogiskt kunnande då de på minimal tid lyckats ställa om en så stor del av undervisningen till helt andra lärmiljöer. Detta har dock sitt mänskliga pris: arbetstimmar har inte räknats.

Men inte ens detta digisprång verkar vara tillräckligt: i en färsk intervju sade Arbets- och näringsministeriets kanslichef Jari Gustafsson att ungdomarnas arbetslöshet kunde lindras genom att öka antalet startplatser vid högskolor, och att detta skulle göras ”på talko”.

Talko vid högskolor är entydigt lika med lärartalko – i något skede möter varje studerande någon universitetslärare, lektor, universitetslektor, klinisk lärare, amanuens, sekreterare för studieärenden och så vidare. Varje handledningsmöte, studieprestation och mejl betyder mera konkret arbete.

Under pågående coronaepidemi har undervisningspersonalen tänjt sig till det yttersta, och de arbetsplaner som skrevs i början av läsåret känns nu som avlägsna fantasier. Allt prat om talkoanda vid universiteten kan för undervisningspersonalens del slängas i skräpkorgen, eftersom personalen redan har jobbat en massa extra.

Gällande Jari Gustafssons talkoförslag bör vi också komma ihåg att talkot skulle fortsätta flera år efter den akuta coronasituationen, dvs. genom hela studiegången. Förmodligen har beslutsfattarna insett detta sedan högskolornas rektorsråd och personalorganisationerna tagit ställning till ärendet. Den eventuella tilläggsbudgeten torde medföra lättnad – det hoppas jag åtminstone.

Början av det kommande läsåret kan bli svår för både undervisningspersonalen och studerandena. Inget tyder på att epidemisituationen skulle bli märkbart annorlunda än under denna vår. Risken för att all undervisning med kort varsel ska ställas om till distansundervisning torde vara överhängande också nästa läsår.

Detta kräver pedagogisk förmåga för nytänk i arbetsformerna och skalning av undervisningen. Inte precis allt brukar dock gå som planerat: det kan förekomma avbrott i nätkontakten, det önskade materialet kan inte överföras i systemet, i bakgrunden kan det synas mer eller mindre påklädda familjemedlemmar och så vidare. Vid Uleåborgs universitet har universitetslektor Maija Saviniemi, servicechef Paula Vaskuri och universitetslärare Merja Maikkola lanserat en pessimismpedagogik som innehåller tanken om barmhärtighet mot sig själv och den egna undervisningen: det går inte alltid som på Strömsö, men det gör ingenting.

Detta nya normala torde vara kärnan i framtidens universitetsundervisning också när epidemin i sinom tid har upphört. I undervisningen är det dock fråga om att mötas. I min inofficiella och högst ovetenskapliga enkät bland närmaste kollegor ansåg dessa att det största missförhållandet i den nuvarande situationen är avsaknaden av möten mellan människor (som god tvåa kommer ergonomin men se, det är en annan historia).

Kommer det ännu en tid då vi igen möts på föreläsningar och i seminarier, eller förblir undervisningen lika med ett talande zoomhuvud? Idén har kastats fram i samband med diskussioner kring vissa universitets framtida campuslösningar. Detta är bra att komma ihåg när lösningsförslagen diskuteras vidare.

Översättning:
Leena-Maija Åberg-Reinke

---