Ledare

Coronan är en dålig lärare

Det syns redan ljus i tunneln. Vi kan väl se med tillförsikt på möjligheten att i höst återvända bakom katedern, men till hurdan värld återvänder vi? Året har varit utmanande i många hänseenden, och i undantagssituationen har varje lärare och student utvecklat olika arbetsmetoder.

Det finns olika sätt att gå vidare: vi kan återvända till år 2019, fortsätta från år 2020 framåt eller skapa något slags syntes av dessa. Det är dock uppenbart att coronapandemin inte kan vägleda oss till meningsfulla och rimliga lösningar. Håller vi på att ta ett övervägt språng eller ett blint hopp?

I detta nu för universiteten sannolikt en diskussion kring undervisningens olika utformningar på hösten. Olika versioner av när-, distans- och hybridundervisning har satts under lupp, och olika förvaltningsinstanser har tagit beslut i varierande grad.

Det finns dock skäl att konstatera att beslutet om undervisningens utformning måste vara gemensamt – ansvaret kan inte ligga hos enskilda lärare. Även under normala omständigheter är frågorna gällande läsordningar och utrymmen besvärliga. Den centrala frågan är om studenterna och lärarna vill återvända till campus eller helst fortsätta med studierna och undervisningen hemma.

Det finns säkert lika många svar som det finns ställningstagare. För en del studenter har distanstiden varit en verklig prövning medan många andra har välkomnat den nya friheten. Likaså har lärarna varierande erfarenheter.

Rimligt är åtminstone inte det att varje student framöver skulle erbjudas exakt vad hen vill ha eller när och hur hen vill ha det. Det ska finnas gemensamma ramar för undervisningen och möten mellan människor.

Det är inte heller berättigat att läraren under samma arbetstid skulle behöva förverkliga både när- och distansundervisning. En hybridundervisning där en del studenter befinner sig i undervisningslokalen medan andra deltar per distans medför många pedagogiska utmaningar. För att kunna svara på dem får vi förhoppningsvis välfungerande lösningar till lärarnas pedagogiska verktygslåda. Självklart väljer läraren själv de metoder som hen på basis av sitt pedagogiska kunnande anser som meningsfulla, men vidare ramar bör diskuteras grundligt.

Det finns många saker som nu kan skötas per distans: dessa erfarenheter har presenterats ingående i ledare och kolumner. Framöver torde många rutinmässiga möten ordnas per distans, och handledningen torde följa efter.

I detta sammanhang måste vi ta upp frågan om arbetsutrymmena: om det till exempel i ett arbetsrum finns tre personer av vilka en håller på med distansundervisning, en med närhandledning och den tredje med ett distansmöte, är kakofonin garanterad. Det finns få tysta rum till förfogande. Allt detta tvingar den anställda att jobba hemma oberoende av omständigheterna. Inte ens denna lösning är i alla hänseenden optimal – vi minns väl hur det var i början av distanstiden våren 2020, då barn och andra familjemedlemmar under lektioner och möten gjorde överraskande uppträdanden i bakgrunden.

Vi bör grundligt överväga på vilket sätt undervisningen ska skötas på 2030-talet i enlighet med högskolornas gemensamma Digivision. Helhetsbilden kommer säkert att vara mycket annorlunda än nu, men i alla fall är det viktigt att föra en dialog kring olika implementeringar, eftersom frågan berör såväl lärarnas arbetstid som studenternas boende på studieorten och fortsatt användning av föreläsningssalar för undervisning.

Att hastverk är lastverk tänker jag inte gå närmare in på här, men likväl är det klart att coronan är en dålig lärare.

Svensk översättning Leena-Maija Åberg-Reinke

---