Kolumni Mirkka Ali-Laurila

Bra universitet – bra arbetsplats?

“Var jobbar du?” “Jag undervisar på ett universitet”, svarar jag och förbereder mig på att ge en utförligare förklaring åt den som frågat och som börjar undra vad man egentligen gör där i universitetet. Min arbetsplats är ett universitet och ofta måste jag jämföra det med andra arbetsplatser: lön, arbetsmängd och –tider, stressfaktorer, förmåner, andan osv. Hur bra arbetsplats är ett universitet då?

Ett bra universitet är som ett hus som är byggt på stabila grundstenar. Grundstenarnas uppgift är att bära och stöda huset. Om en sten börjar vackla under huset finns det risk för att hela huset med tiden rasar ihop. I ett hus, eller på en arbetsplats där jag trivs bör det råda en atmosfär av trivsel, öppenhet, uppskattning, trygghet, rättvisa, jämlikhet och stolthet. Att jobba i en stimulerande och motiverande miljö är något som många faktorer bidrar till. Att jobba på ett universitet är en del av min identitet. I en stimulerande arbetsmiljö lyckas personal, studerande och förvaltning tillsammans skapa en vi-anda med visioner och målsättningar för verksamheten. Tillräckliga resurser garanterar att man får stöd för sitt arbete, att man kan lita på anställningstryggheten och en rättvis lönepolitik. Varför kan detta inte vara verklighet?

Det kunde vara verklighet. Och det finns både förutsättningar och relativt enkla instrument för att göra detta verkligt. Man kan alltid skylla på penningbristen, men lösningen, eller om man så vill nyckeln, är något som kallas ömsesidig respekt. Det är viktigt att man respekterar studerande, kolleger, förvaltningen – och dig själv.

Som lektor måste jag respektera mina studeranden som sökt sig till mitt universitet för att få “högsta forskningsbaserade undervisning”. Min skyldighet är att ge dem den bästa möjliga undervisning jag kan åstadkomma. På universitetsnivå är det även min skyldighet att kräva att de förmår lära sig nya tankesätt, att de ges färdigheter att analysera, bearbeta och producera ny information – samt lär sig ifrågasätta den information de erbjuds.

Jag måste respektera mina kolleger. Jag måste se till att informationsgången fungerar: att alla ges och får den information de behöver. Det bästa och säkraste sättet att förstöra ett bra arbetsklimat är att strunta i information. Jag måste också respektera mina kollegers sätt att se och gestalta världen, att de har a annorlunda åsikter och arbetsvanor. Och även om mina kollegers synsätt av omvärlden, arbetsvanor och åsikter skiljer sig från mina egna kan jag ge dem positiv feedback, erbjuda stöd, flexibilitet och solidaritet.

En anställd måste kunna respektera administrationen på ett universitet för att kunna jobba för målsättningarna. Man måste kunna lita på att förvaltningen har den färdighet och kompetens ett gott ledarskap kräver. I ett universitet behöver vi ledare som verkligen vill vara ledare och kan bära ansvaret, ledare som har både kunskap och vilja att kommunicera. Alltför ofta faller ledarens lott på den som blev utan stol då musiken tog slut och som blev tvungen att överta ledarrollen i enheten... En medarbetare behöver stöd från sina förmän för att kunna fylla sina arbetsuppgifter och nå både de gemensamma och enskilda mål som förväntas av en. För att en medarbetare skall känna sig trygg och uppskattad i arbetsgemenskapen är det viktigt att ha gemensamma spelregler, att tjänstekollektivavtalen följs och att en rättvis och jämlik löne- och personalpolitik bedrivs och diskuteras öppet. Ett personalpolitiskt program får inte utgöra endast ett papper som utarbetats och sedan begravs i all tysthet.

Slutligen är det viktigt att man respekterar sig själv. En bra självrespekt kan man bibehålla då man satsat på personlig utveckling, har gjort sin insats för att bidra till ett bra arbetsklimat och deltagit i informationsgången.

Respektnyckeln är gratis och inte skyddad av copyright. Det är fritt fram för var och en att använda den...

Mirkka Ali-Laurila är lektor i finska vid Centret för språk och kommunikation, Åbo Akademi.