Med undervisningstaken som rättesnöre

Nu vid vårens ankomst reflekterar undervisningspersonalen som vanligt över det förgångna samtidigt som blicken riktas mot framtiden. Vid sidan av processen kring arbetsvillkorsavtalet håller vi på att värdera undervisningen under det gångna året och skriva våra arbetsplaner för nästa läsår. Samtidigt måste vi bevittna hur universitetsanställda uppsägs.

Den akuta situationen med sina samarbetsförhandlingar vid Uleåborgs och Östra Finlands universitet är oroväckande. Om ett universitet måste gallra bland uppgifterna bör det ske planmässigt och inte i panik. Nedläggandet av den hundratioåriga lärarutbildningen i Kajana torde vara en dylik panikreaktion. Uppsägningarna av anställda inom administration och assisterande uppgifter vid Östra Finlands universitet inverkar också på undervisnings- och forskningspersonalens arbete. I samband med processerna vid bägge universiteten har personalorganisationernas farhågor kring universitetsreformen nu besannats.

Vi arbetstagare lärde oss mycket av processen kring arbetsvillkorsavtalet, och vi kan bara hoppas på att detsamma gäller arbetsgivaren. Processen präglades av nya faktorer som också medförde en viss oförutsägbarhet. Vad lärarnas arbetstidsavtal beträffar kan vi konstatera att man hade på tok för bråttom med undertecknandet, och så behövdes en korrigeringsmanöver innan YLL och OAJ kunde godkänna avtalet.

Då arbetsgivaren redan i fjol före godkännandet av universitetslagen gav sitt första förslag till nytt arbetstidsavtal, verkade det innehålla bara försämringar och ett ökat antal undervisningstimmar. I det slutgiltiga avtalet ingår dock undervisningstak. Beträffande arbetstiden i undervisningsbetonade uppgifter har det uttryckligen föreskrivits att det maximala antalet undervisningstimmar i en arbetsplan är 392 timmar för andra än professorer, vilkas undervisningsskyldighet är maximalt 140 timmar. Alla ska dock kunna bibehålla sitt tidigare undervisningstak. På basis av avtalet behöver således ingen undervisa mera än tidigare. Det i avtalet inskrivna taket på 448 timmar gäller bara de uppgifter i vilka undervisningen kräver mindre förberedelse än normalt – och enligt arbetsgivaren är denna grupp marginell. Alla försök att kräva fler undervisningstimmar än vad avtalet förutsätter bör omedelbart anmälas till förbundet. På så sätt kan vi genast ta itu med problemen och se till att felaktiga tolkningar inte ska bli en del av arbetsvillkoren.

Med undervisningstak avses ingalunda det antal timmar som var och en är skyldig att ge, utan precis som hittills minskas antalet undervisningstimmar av övriga uppgifter, såsom forskning, särskilda utvecklingsprojekt och administrativa uppgifter. Den som undervisar 392 timmar kan inte ha andra uppgifter, och således utvärderas den personliga prestationen uttryckligen på basis av undervisningsuppgifterna. Ifall universiteten vill erbjuda högklassig undervisning måste denna även röna uppskattning, kunna tjäna som merit och erbjuda möjlighet till personlig utveckling. Över huvud taget avslöjar strävandena att öka antalet undervisningstimmar hur dåligt arbetsgivaren känner till de anspråk som undervisningen ställer.

I arbetsplanerna blir föreskrifterna i arbetsavtalsvillkoret verklighet. De görs upp årligen innan det nya läsåret sätter igång. Det är bra att detta har skrivits in i avtalet. Under årens lopp har vi fått höra att arbetsplanerna ibland görs upp mitt under läsåret, då en stor del av det arbete som planen gäller redan är utfört. Om arbetsuppgifterna ändras måste också arbetsplanen skrivas om, och ändringarna bör godkännas på samma sätt som den ursprungliga arbetsplanen. Arbetsplanerna ska också vara tillräckligt detaljerade för att möjliggöra en eventuell uppföljning. Ju bättre samförstånd om arbetsplanens innehåll som råder mellan parterna, desto bättre följer den avtalet om arbetstid. Samtidigt hålls också den anställdas arbetsbörda på rimlig nivå.

Tuula Hirvonen
Ordförande, Universitetslektorernas förbund