Fackföreningarna en viktig del av universitetet
Isin ramria kom regeringen överens om vissa
nedskärningar som innebär allt stramare tider
för universiteten. Även om dessa av regeringen
fick löften om vissa morötter mot att själva
skaffa privat finansiering, minskas grundfinansieringen
entydigt. Samtidigt ökar osäkerheten
och oron för fortsatta samarbetsförhandlingar. Igen
drabbade nedskärningarna just utbildningen, vilket
har skett årligen under denna regeringsperiod.
Redan länge har universiteten försökt hitta nya
sätt att effektivera sin verksamhet. Nyheterna om
nedskärningarna var sannerligen inte efterlängtade.
Vad göra?
Den bästa medicinen mot hårdare tider är att
blåsa på samma kol. Universiteten har långa traditioner
inom samarbete mellan fackföreningarna och
ledningen. Samarbetets dimensioner och möjligheter
har dock inte nödvändigtvis blivit fullt utnyttjade.
Inom universiteten har det funnits föreningar i
årtionden. Till dem hör lärare, forskare, studierådgivare,
anställda inom förvaltning och stödtjänster.
Personalorganisationernas och lokalföreningarnas
position baserar sig på lagstiftningen och allmänt
godkända överenskommelser. Organisationernas
aktivister vill inte bara se till att de gemensamma
besluten efterföljs, de är också intresserade av professionell
utveckling och personalens välmående.
Universitetens ökade autonomi har lett till att
instruktionerna och de personalpolitiska linjerna har
utvecklats åt olika håll vid olika universitet.
Arbetsgivarparten för sin del har önskat vidareutveckla
praxisen med universitetsvisa anställningsvillkor.
Detta motiveras med att man känner till organisationens
utvecklingsbehov och omständigheter
bäst på lokal nivå.
En naturlig påföljd av denna logik är att dryfta
betydelsen av fackföreningarna, som är väl insatta
i de lokala förhållandena. Kunde föreningarna i en
ännu högre grad samarbeta med universiteten då det
gäller att förbereda beslut och följa de verkningar som dessa ger upphov till? På flera håll gör också
föreningarnas representanter friktionsfritt samarbete
med ledningen på såväl institutions- som universitetsnivå.
Fackföreningarna känner väl till de lokala frågorna,
men därutöver har de möjlighet att engagera
medlemmarna i besluten och den nya verksamhetskulturen
– så snart dessa är införstådda. Organisationerna
står i en nyckelposition då det gäller att
informera personalen om besluten (eller att ifrågasätta
dem). Många sk. svåra beslut har en plausibel
förklaring, eller så vill man genom dem uppnå något
som måste motiveras utgående från många olika synvinklar.
I detta arbete kan organisationerna utgöra en
avsevärd resurs inom universiteten.
Fackföreningarna når lärare och forskare över
enhetsgränserna – med hjälp av en annan logik än
den som används av en linjeorganisation. Dessa
gränsöverskridande samfund och nätverk kan vara
av stor betydelse för organisationens framgång och
välmående.
Det väcker dock en viss förundran att förbunden
även får höra om en avog inställning till fackföreningarna.
Hur kan sådant vara till fördel för verksamhetens
kvalitet, enhetens resultat eller personalens
välmående? Det negativa tonfallet borde bytas ut mot
dialog – på båda hållen. En inbjudan till diskussion
och en begäran om utlåtande gällande ett beslutsärende
kunde på många ställen uppmuntra till samarbete
för ett gemensamt mål. Någon dag hörs kanske
även personalens röst i universitetens utlåtanden till
ministeriet. Detta kunde verkligen berika t.ex. ett
ställningstagande till påföljderna av planerade nedskärningar.
Seppo Sainio
ordförande, Förbundet för undervisningssektorn vid universiteten YLL
- Painetussa lehdessä sivu 5
|