4/16

  • pääsivu
  • sisällys
  • Seppo Sainio
    ordförande,
    Förbundet för undervisningssektorn vid universiteten YLL

     

    Ledare

    Gör samarbetsmöjligheterna synliga

    För tillfället tar högskolorna konkreta steg för att öka samarbetet mellan utbildningsorganisatörer. Ökat samarbete kan även ge lärarna nya möjligheter att utveckla sitt kunnande.

    Hittills har dock informationen om detta varit bristfällig. På många håll är lärarna och forskarna helt omedvetna om innehållet i samarbetsavtalen mellan eget och andra universitet samt vad de innebär i praktiken.

    Målet för strategiskt samarbete mellan fem universitet (U5) är bl.a. gemensamma examina och ökad utbildningsexport. Intensivare samarbete i dessa sektorer kan få påtagliga följder för lärarnas och forskarnas arbete.

    Det kan till vissa delar vara enklare att sammanslå verksamheten på organisations- och datasystemnivå än att skapa gemensamma utbildningsprogram, även om det finns skillnader i verksamhetskulturerna och datasystemen.

    Utgångspunkten för ökat samarbete bör vara allt bättre möjligheter för universiteten att sköta sina grunduppgifter. En välfungerande administration och övrig personal får inte gå förlorade till följd av ogenomtänkta personalminskningar. Man får inte heller öka lärarnas och forskarnas arbetsbörda med allt fler osynliga arbetsuppgifter. Det är tryggt att genomföra reformer med hjälp av hela den existerande personalen i stället för en krympt organisation.

    Vi borde diskutera mer konkret olika hotbilder och möjligheter i anknytning till undervisning och forskning. Inom undervisning upplevs hotbilderna gälla kontrollen över och äganderätten till det egna arbetet. Till kärnan i lärarens jobb hör att kunna delta i både planerandet och förverkligandet av undervisningen. Inget under att diffust formulerade planer att allokera lärarnas arbetsinsats till de nya utbildningsprogrammen har väckt motstånd – befogat eller obefogat. Om syftet med reformerna är obekant eller uppskattningen av följderna förblir oklar, ställer man sig avogt till dem. Samtidigt växer missnöjet mot den ledarstyrda verksamhetskulturen.

    I undervisningsarbetet är det fråga om innehållet i egen forskning, planeringsansvar, undervisningsfilosofi och frihet att genomföra undervisningsplanen. Dessa faktorer kan inte sammanslås på samma sätt och med samma fart som organisationer.

    Ur studerandens synvinkel kan ett utvidgat undervisningsutbud öka universitetets dragningskraft. Men hur påverkas lärarens arbete helt konkret om målet är att öka lärarnas och studenternas rörlighet? Och om man skapar studiestigar utan gränser mellan högskolorna?

    Diskussionen om utbildningsmässig arbetsfördelning förutsätter undervisnings- och forskningspersonalens deltagande, ifall man vill undvika okloka och för schablonartade beslut på riksnivå. Också i harmonisering av utbildningsprogrammens innehåll behövs de verkliga experterna. Idékläcknings- och planeringsfasen kräver mer engagemang samt noggrannare uppskattning av följderna för arbetets innehåll. Leder samarbetet till effektivitet och inbesparningar? Hur? På vilket sätt frigör det tid för planering av undervisningen? Hur främjar det lärarnas möjligheter till forskning och annan vetenskaplig verksamhet? Förbinder sig arbetsgivaren till att bibehålla arbetsplatserna?

    Informationen om ökat samarbete mellan högskolor bör förmedlas på ett sätt som klargör fördelarna för personalen. För att reformerna ska ge önskad effekt bör personalens expertis utnyttjas i samband med planering och implementering. Och framför allt måste man reservera tillräckligt tid för detta.

    Seppo Sainio
    ordförande,
    Förbundet för undervisningssektorn vid universiteten YLL

    • Painetussa lehdessä sivu 4