Muminfigurerna är mycket omtyckta i Japan och vår intervju med Raija Okuda äger rum inne på detta Mumin-café.

Universitetsexamen viktig för unga japaner

Ett 80-tal unga japaner börjar varje läsår att studera nordiska språk vid Tokai-universitetet i Tokyo.

— Att ha läst finska ger i sig knappast några jobb. Men det väsentliga är att kunna visa att man har en universitetsexamen, berättar Raija Okuda som sedan 1980 är timlärare i finska.

När Acatiimi besöker Tokyo är studenterna vid Tokai-universitetet lediga, så vår intervju sker istället på ett café. Och inte vilket fik som helst, utan ett café uppkallat efter de i Japan otroligt populära muminfigurerna.

Knappt har vi satt oss ner förrän personal kommer fram och placerar stora mumintroll i tyg på de tomma stolarna vid vårt bord.

— Jag kom till Japan redan 1979. Då hade jag studerat ryska och pedagogik i sex år i Kiev, huvudstad i det som då var den ukrainska sovjetrepubliken.

— Mitt mål var att återvända till Finland och försöka få jobb som tolk. Men i Kiev hade jag träffat min blivande man, som är japan, och det blev alltså hit till Japan som vi flyttade.

Kandidat i finska

Det privata Tokai-universitetet ligger inte i själva Tokyo, utan campuset där Nordiska institutionen är belägen (ett av totalt åtta) finns i staden Hiratsuka i Kanagawas län, dryga timmens resa söderut från huvudstaden. Universitetet har omkring 30 000 studenter.

Tokai-universitetet är det enda i Japan där man läsa finska upp till kandidatexamen. Här ges även undervisning i svenska, norska och danska.

— Nordiska institutionen tar in ungefär 80 studenter per år och de fördelar sig ganska jämnt på de fyra språken. Finska är ju ett svårt språk och en del faller ifrån med tiden.

— Studenterna läser inte enbart språk utan också mycket realia. För dem som valt finska tillkommer alltså exempelvis även studier i finsk kultur och finskt samhällsliv.

Längre än till kandidat-examen går det dock inte att studera finska i Japan.

— Vill man läsa vidare och exempelvis bli magister med finska som huvudämne, så har vårt universitet ett avtal med Åbo universitet.

— Det är ganska många studenter som åker härifrån till Åbo, en del gör det redan före sin kandidatexamen och tillbringar så vanligtvis ett läsår i Finland, förklarar Raija Okuda.

Söker jobb

Vad har man då för nytta av att utexamineras med finska och finska realia som ämne?

— De unga här tänker inte så mycket på vad de ska ha för jobb framöver, såvida det inte exempelvis gäller medicinstudier. Först går man igenom de tre första åren på universitetet och sedan börjar sökprocessen.

— Det är viktigt vad universitetet har för namn och rykte. De stora företagen hämtar oftast sina anställda från toppuniversiteten, berättar Raija Okuda och förklarar vidare:

— De stora firmorna har gott namn och det är naturligtvis bra att få plats på en sådan, då är arbetsplatsen säkrad livet ut. I alla fall är det så japanerna fortfarande tänker, men faktum är att inte ens stora firmor idag är någon garanti, för även de kan ju gå i konkurs.

Hur är det då att undervisa japaner? I ett konfucianskt land är respekten för lärare stor, men det finns också kritik mot alltför mycket rabblande utantill.

— Klasserna kan variera mycket. Visst finns det bland eleverna "stjärnor", men det är ganska svårt att motivera eleverna att exempelvis träna språket utanför klassrummets väggar, förklarar Raija Hashimoto, som är också timlärare i finska.

Kvällsskola

Nu ska vi i alla fall få träffa några finskstudenter! Vi lämnar Mumin-caféet och åker till stadsdelen Shinjuku, där den stora tidningen Asahi Shimbun har sin kvällsskola för vuxna.

Raija Okuda och finskläraren Hiroko Suenobu som bland annat översatt Leena Krohns och Kari Hotakainens böcker till japanska.

Raija Okuda talar japanska med personalen och introducerar oss för en kollega, som är japanska och bland annat översatt Leena Krohns och Kari Hotakainens böcker till japanska.

Så får vi vara med om en 90 minuters lektion med fyra japanska kvinnor, som alla studerat länge och talar god finska. Vad som genast slår besökaren är, att just uttalet faktiskt verkar förhållandevis lätt för japaner.

— Precis som finskan har japanskan korta och långa vokaler samt konsonanter, typ kuka-kukka eller uuni-uni.

— Det allra svåraste är att förmå eleverna att fatta mod och börja använda finskan även när de inte kan så mycket, förklarar Raija Okuda.

Lektionen Acatiimi besöker består mycket i att eleverna intervjuar gästen från Finland. Flera av dem talar en påfallande god finska.

Samtidigt är de litet blyga och vill helst inte vara med på bild eller med sina namn i tidningen.

— Jag har läst finska i 16 år och besöker Finland varje sommar. Det finns ju finländare som inte talar engelska. Det som är svårast att förstå i finskan är partitiv, förklarar en elev.

En annan berättar att hon har läst finska i åtta år, men bara besökt Finland en gång.

— Finskan är helt och hållet en hobby. Jag använder den inte i jobbet och det finns heller inte möjlighet att dagligen använda språket här i Tokyo.

— Jag njuter av ett språk som är så annorlunda konstruerat. Parallellt med språkstudierna lär jag mig också om finländsk kultur och levnadssätt.

— Svårast i finskan? Partitiven!

---