Ledare

Arbetshälsa och fläckar på exportpapper

Vi har rentav tre val framför oss: landskapsval kanske redan i oktober 2018, riksdagsval i april och EU-val i maj 2019.

Tar man i landskapsvalet upp frågor som gäller universiteten? Inte direkt, men vi kan spekulera att debatten kring yrkeshögskolor framöver, åtminstone till en viss grad, kommer att förflyttas från kommuner och samkommuner till landskapsnivå. Då yrkeshögskolorna är universitetens samarbetspartner och allt oftare även deras dotterbolag, kan universiteten i framtiden ha landskapet som förhandlingspartner.

I och med landskapsreformen blir det förhoppningsvis möjligt att åtgärda ett missförhållande som gäller uttryckligen universitetspersonalen. I motsats till stipendieforskare inom konst och vetenskap omfattas företagare och övriga personer som sysselsätts i eget arbete redan nu av företagshälsovården via kommuner. Även om stipendieforskaren är försäkrad via Lantbruksföretagarnas pensionsanstalt LPA omfattas hen alltså inte av företagshälsovård på samma sätt som de övriga kunderna i LPA. När företagshälsovården i samband med den sk. sote-reformen förflyttas från kommuner till landskap, är det på tiden att den omfattar även stipendieforskarna. Detta är ett mål som vi i förbundet aktivt vill främja.

Riksdagsvalet våren 2019 kunde bli ett val kring utbildningsfrågor. Universitetens betydelse för den regionala tillväxten framhävs nog, men förstår man verkligen vad det innebär? I universitetsstäderna har minst en tiondel av de röstberättigade anknytning till universitetet, antingen som studenter eller som anställda. Det finns knappast någon sektor som är större än denna, och sektorn nästan fördubblas om man räknar med yrkeshögskolorna.

Högskolorna i sig skapar livskraft, men de livnär även andra branscher. Till exempel turismen i min hemstad Rovaniemi kunde inte öka i nuvarande takt utan skärpta och språkkunniga studenter som extra arbetskraft under högsäsong.

När man i Finland försvarar universiteten brukar man samtidigt betona deras ekonomiska betydelse. Detta kan dock verka rätt småsint, för universitetens huvuduppdrag är sannerligen inte att generera pengar.

I något skede när kraven om krigsersättning tvingat landets industrialisering komma igång började man tala om finländarna som ett ingenjörsfolk. Resurser riktades till framställning av t.ex. fartyg, pappersmaskiner och telefoner, och resultaten talade för sig. Universiteten hade här en central roll då det gällde att få fram mänskligt kapital och teknologi. Exportsektorn fick stort politiskt inflytande.

Förvisso har den teknologiska kvaliteten sitt obestridliga egenvärde, men maskiner och apparater brukar inte uppfattas som mänskliga målsättningar i sig. De kan dock vara nödvändiga då vi försöker uppnå mål som välfärd, hälsa eller fri informationsförmedling.

Låt vara att t.ex. pappersindustrin för någon tid sedan var mycket viktig för oss, men de globala linjerna för politik, kultur eller mode drogs inte av papperstillverkare utan även av upphovspersoner till de viktigaste skrifterna, teckningarna och noterna. Teknologin skapar ramar, men även framöver måste vi avgöra vad de fylls med och hur normerna bör sättas.

Då vår politiska kultur präglas speciellt av exportindustrin bör vi tydligen betona hur högklassigt kunnande omfattar förutom tillverkning och användning av redskap även kännedom om kultur och historia, mental rörlighet, insikt, stilkänsla och blick för spelet. Dessa är verktyg med vilka även stormakterna i vetenskap och handel kunnat utöva sin makt. Ibland har dessa färdigheter något antikverat kallats bildning.

---