Demensforskning i två länder

Miia Kivipelto har Karolinska Institutet i Stockholm som bas för sin forskning om alzheimer. Men hennes arbetsfält är internationellt och hon har kontakt med kollegerna i Finland nästan varje dag.

Intresset för hjärnan och åldrandet förde Miia Kivipelto från uppväxten i Österbotten till studier i Kuopio och vidare ut i världen. I dag är hon en av världens ledande inom demensförebyggande forskning kopplat till människors livsstil.

— Min farmor fick demens när jag var i tonåren. Hon bodde i samma hus som vi och i efterhand har jag tänkt att det nog väckte en känsla hos mig som påverkat mitt yrkesval. Farmor var en väldigt varm person och hennes personlighet fanns kvar även när sjukdomen kom, säger hon.

Miia Kivipelto är läkare och professor i klinisk geriatrik vid Karolinska Institutet i Solna, strax norr om Stockholm. Hon innehar även en professur vid Östra Finlands universitet i Kuopio.

Men även om forskningen tar mycket tid har hon fortsatt arbeta kliniskt som läkare, bland annat på Karolinska universitetssjukhusets minnesmottagning. Hon har även jobbat med ledningsfrågor och varit chef för tema åldrande. Nu är hon FoU-chef inom samma tema.

— Varje gång jag har mina läkarkläder på mig känner jag att det är roligt. Att jobba nära patienterna har alltid varit väldigt viktigt för mig.

Hur stärker patientkontakterna dig i din roll som forskare?

— Det ger mig en bild av verkligheten, fyller mig med nya tankar och påminner om vad som är viktigt. Det ger också tillfällen att försöka implementera den kunskap vi fått fram genom forskningen. För mig har det hela tiden varit viktigt att göra kliniknära forskning.

När Miia Kivipelto flyttade till Sverige för snart tjugo år sedan innebar det kliniska arbetet även en snabbare väg till svenska språket. Alajärvi, som hon växte upp i, är en finskspråkig del av Österbotten, men hon hade ändå läst lite svenska i skolan.

— Att snabbt börja jobba som läkare hjälpte. Sedan träffade jag min man som är svensk och nu har vi två barn som är nio och sju år. Och de pratar ju envist svenska.

Miia Kivipelto disputerade i Kuopio 2002 och gjorde sedan sin post doc i Sverige. Hon hade tänkt stanna högst ett år, men trivdes och blev kvar, samtidigt som hon hela tiden höll kvar kontakten med sina kolleger i Finland.

Den forskargrupp hon nu leder — Nordic Brain Network — har cirka 60 procent av sin verksamhet i Sverige, medan den övriga är fördelad mellan Helsingfors och Kuopio. I gruppen ingår en rad olika discipliner och nationaliteter.

Mycket har hänt sedan Miia Kivipelto började intressera sig för utvecklingen av demens. För 20 år sedan var ålder och genetiska faktorer nästan det enda forskarna tittade på när de studerade orsakerna till alzheimer.

— Då rådde en nästan fatalistisk attityd, med uppfattningen att det inte finns så mycket vi kan göra själva för att minska risken att utveckla demens.

I början av sin forskning ägnade sig Miia Kivipelto åt epidemiologiska studier och satte som mål att hitta fler risk– och friskfaktorer. Hon och hennes kolleger såg snart att även högt blodtryck, fetma, diabetes, fysisk inaktivitet, kost, psykisk hälsa och rökning har betydelse för utvecklingen av sjukdomen.

— Processen som leder till alzheimer kan börja 20- 30 år innan vi får en demensdiagnos. Därför brukar jag säga att det aldrig är för tidigt börja förebygga.

Sedan tio år tillbaka har hon arbetat med en studie som går under namnet Finger (Finnish Geriatric Intervention Study to Prevent Cognitive Impairment and Disability). Det är den första interventionsstudien om demenssjukdomar och visar att det går att minska risken att drabbas av minnesstörningar genom livsstilsförändringar med nästan 30 procent. Interventionen innebär i det här fallet att testa deltagarna om de förebygger minnesstörningar och demens genom att till exempel ägna sig åt fysisk aktivitet, följa kostråd, göra minnesträning och delta i sociala aktiviteter.

— Tidigare studier har varit enklare och bara omfattat en av de fem riskfaktorerna. Men alzheimer är en så komplex sjukdom att vi måste utgå från alla fem samtidigt, säger Miia Kivipelto.

Forskarna bakom Finger-studien gjorde en första uppföljning efter två år, och sedan efter fem och sju år. Nu siktar de på att göra en till efter tio år. För att se långsiktiga effekter måste de följa långa cykler.

Miia Kivipelto framhåller att riskfaktorerna för alzheimer ligger nära det man ser för hjärt- och kärlsjukdom.

— Man brukar säga att det som är bra för hjärtat är bra för hjärnan. Det finns också några mer hjärnspecifika riskfaktorer och därför är det viktigt att utmana hjärnan, till exempel med hjärngymnastik eller korsord. När man inte längre är yrkesverksam behöver hjärnan extra stimulans.

Till Karolinskas minnesmottagning kommer även yngre personer som har problem med stress, sömnsvårigheter och i värsta fall utbrändhet.

— Hjärnan behöver stimulans, men också vila. Vi har blivit mycket bättre på att diagnostisera och hitta olika biomarkörer. Men vi vill inte vänta till demenssjukdomen etablerat sig, vi vill hitta de personer som är på väg att utveckla demens mycket tidigare.

I dag finns fyra symptomlindrande läkemedel mot alzheimer på marknaden. Även om effekten av dem är begränsad anser Miia Kivipelto att det är viktigt att använda dem och se vilken respons patienter ger.

Att utveckla nya effektiva läkemedel har tagit längre tid än forskarna hade trott och hoppats. Den senaste medicinen kom för femton år sedan.

— Väldigt många läkemedelsstudier pågår. Tyvärr har mer än två hundra av studierna antingen inte visat de effekter man vill ha, eller konstaterat att läkemedel haft biverkningar. Det som ändå gör att jag vågar vara lite optimistisk är att vi numera börjar behandlingen mycket tidigare. Vi väntar inte tills det uppstått skador i hjärnan. Vi vill också testa läkemedel med olika mekanismer — inte bara amyloid.

I hela världen finns i dag cirka 50 miljoner personer med demens. Om 50 år väntas antalet ha stigit till 150 miljoner.

— Nu när vi lever allt längre innebär det att en större del av personer kommer att utveckla minnesproblem och demens som orsakar mycket lidande för patienter och anhöriga, men också enorma kostnader för samhället.

I Sverige handlar det enligt Socialstyrelsens senaste beräkningar om cirka 63 miljarder svenska kronor om året. Det är mer än för hjärt– och kärlsjukdomar och cancer tillsammans.

Den ekonomiska bördan gör att politiker och andra beslutsfattare börjar agera. Miia Kivipelto ägnar mycket tid åt att resa runt i världen och berätta om sin forskning, bland annat leder hon en grupp experter inom Världshälsoorganisationen WHO i arbetet med att ta fram en vägledning för riskreducering och rekommendationer om förebyggande insatser mot demens. Dessa riktlinjer har precis kommit ut.

— Kunskaperna om hur vi hittar personer med ökad risk behöver bli bättre. Vårdcentralerna och läkarna behöver hjälpa till att utveckla en ännu mer individanpassad vård.

När Miia Kivipelto jämför forskningsmiljön i Finland och Sverige ser hon mer likheter än olikheter.

— I Finland finns en lång tradition av förebyggande åtgärder för hjärt– och kärlsjukdomar och diabetes. Det är viktig anledning till att vi började med Fingerstudien där. Finger används nu som modell i hela världen och jag leder World-Wide Finger, som nu omfattar över tjugo länder, säger hon.


Miia Kivipelto

  • Föddes 1973 i Alajärvi
  • Blev leg läkare 1999 (Kuopio universitet) och senare specialist i geriatrik.
  • Disputerade 2002 i Kuopio, på en avhandling om vaskulära riskfaktorer vid Alzheimers sjukdom.
  • 2002—2005 post doc vid Karolinska Institutet, KI, och är därefter verksam vid KIs Alzheimercentrum, och vid Aging Research Center, ARC.
  • 2006 docent i neuroepidemiologi och forskningsledare vid universitetet i Kuopio med stöd från bland annat Academy of Finland. 2010 blev hon universitetslektor vid KI och 2011 professor. Hon har haft uppdrag för SBU och Socialstyrelsen och WHO.
  • 2018 fick Miia Kivipelto den första guldmedaljen som utdelats av Finska Alzheimerfonden för hennes bidrag till demensförebyggande forskning och patientvård.

Text Torbjörn Tenfält
Foto Magnus Hartman

Painetussa lehdessä sivu 24