Ledare

Mot välmående och internationalitet?

Välmående är inte bara motsatsen till illamående, det är en större och mer komplicerad helhet som också varierar mellan individer. Målet för visionen 2030 är att högskolorna ska bli välmående samfund, men råden är få då resultatstyrningen flåsar i nacken. Utan ädla mål skulle vi dock vara förlorade. Världen blir inte bättre genom att sjunga Beatles, men klart definierade värden och upprepning av budskapet utgör effektiva medel att påverka atmosfären och därmed beslutsfattandet. I min egen forskningsgrupp har vi märkt att upprepning också kan vara nyckeln till individens inlärning och utveckling. Därför är det viktigt att vi i visionens anda ropar ut denna tes — det kan bli en förändring någonstans.

Skulle jättefotisturneringar, teaterutflykter eller ett rejält lönelyft garantera vår lycka? Visst är samvaro viktigt eftersom det är svårt att bygga upp social gemenskap utan kontakt till andra, men viktigare än spektakel är det att ha tid: tid för samtal, gemensamma funderingar och kreativitet. En löneförhöjning är ingen otrevlig idé, men vi omges av fraser som inte ger oss stora förhoppningar — dessutom kan man inte köpa tid med pengar. En del av lösningarna är förmånliga, såsom gott ledarskap. Visst kräver ledarskap en resurs, såsom man numera brukar kalla människorna, men gott ledarskap kostar inte mer än dåligt ledarskap.

Gemensamma spelregler, tydlighet och öppenhet — dessa kunde utgöra nycklarna. När det råder enighet om ett klart gemensamt mål, när individen har en egen definierad roll och proportionerna är i balans är det möjligt för var och en att koncentrera sig på just de egna uppgifterna. Visst störs arbetet av distraktorer från höger och vänster, med det gäller att genast börja identifiera och gallra bort dem. Utan öppen utvärdering är det omöjligt att inse varför bördan har blivit så stor att välmåendet lider. Visionen 2030 inbegriper också en framtida kartläggning av arbetstiden vilket skulle utgöra ett ovärderligt verktyg när det gäller att påvisa det som vi redan länge har påtalat: tiden går åt till odefinierade uppgifter, rapporteringen är massiv, i budgeteringen spelar ansökningsskrivandet en alltmer avgörande roll — och allt detta stjäl resurser ur den forskningsbaserade högsta undervisningen.

visionsarbetets biprodukter dvs. högskolornas nya finansieringsmodeller finns förväntningarna inskrivna: hur många som utexaminerats inom utsatt tid och vilka publikationskanaler som favoriseras. Det ändamålsenliga är en sak för sig, men vi gör som vi blir tillsagda.

Det som saknas är dock ibland lika betydelsefullt som det som finns. Vart försvann internationaliseringen, något som är av avgörande betydelse för hela Finland? Vid universiteten är internationaliseringen säkert så djupt inrotad i vardagen att den torde vara tryggad. Men om någon verksamhet inte leder till större finansiering kan den upplevas som sekundär. Dessutom är det snarare fråga om budskap: vad förväntas av oss?

Vetenskapssamfundet är globalt, flera mångfasetterade frågor förenar forskare från olika länder, svaren finner man genom samarbete. Jag skickar mina hälsningar från Kalifornien, UC Davis och UC San Diego. Jag är här för att göra forskningssamarbete och lära mig nytt från kollegor och samarbetspartners. Oberoende av finansieringsmodellen måste det finnas tid för just nya synvinklar och vetenskapande utan gränser.

Jag tillönskar alla skönt sommarväder och en välförtjänt vilopaus!

---