Har grunduppgifterna blivit bortglömda?

Diskussionen kring universitetens strukturer och finansiering har på sistone präglats av tanken om konkurrens. Konkurrensen håller på att bli årtiondets doktrin, enligt vilken vi endast genom hård konkurrens kan bli världsbästa. Konkurrerandet är dock inte nödvändigtvis bara till gagn för nationens konkurrensförmåga eller arbetstagarnas välbefinnande utan kan även ha negativa följder. Kan konkurrensen över huvud taget vara universitetens centrala och bärande tanke?

När vi bara tänker på konkurrens och toppar blir grundarbetet ofta bortglömt. För att topparna skall kunna uppstå och utvecklas vidare måste grunden vara solid. Bara om vi satsar på god och jämlik universitetsutbildning som är tillgänglig i landets olika delar kan vi åstadkomma sådana toppar som efterlyses. Samtidigt som vi betraktar universitetsstrukturena bör vi komma ihåg vem som utför grundarbetet – d.v.s. undervisar och forskar – , för det är just grundarbetet som avses med universitetens resultat och som dessa kan konkurrera med. Personalens ställning och verksamhetsförutsättningar har knappast varit framme då man har förberett förslagen till universitetsväsendets nya linjedragningar och strukturer.

Universiteten finns inte till för sina anställda, inte heller är deras främsta uppgift att erbjuda arbetsplatser. Ändå är personalen universitetens mest centrala resurs, och universiteten kan inte existera utan anställda lika litet som utan studenter. Det finns tillräckligt av forskningsrön som visar att välmåendet på arbetsplatsen är beroende av hur mycket arbetstagaren själv kan påverka sina egna arbetsuppgifter och arbetsförhållanden. Om universitetspersonalen upplever de planerade reformerna som så att de anställda kommer att förlora alla de möjligheter att medbestämma som under de senaste åren har blivit inbyggda i systemet, kommer det att bli mycket svårt att få personalen med i reformerna.

När vi diskuterar toppforskning och toppuniversitet glömmer vi lätt bort förutom personalen också det faktum att universiteten inte bara utbildar forskare. Vid universiteten utbildas experter med akademisk examen vilka kommer att vara verksamma i alla tänkbara branscher i hela landet. Lärarutbildningen är en av universitetens centrala uppgifter, på samma sätt som universiteten har som mål att även utbilda experter i humanistiska och matematisk-naturvetenskapliga ämnen till andra uppgifter än till undervisning. Också utbildningen inom dessa branscher bör tryggas vid genomföring av reformer i strukturer och finansieringsmodeller.

Oberoende av hur man beslutar att förändra universitetsväsendets strukturer och hurdan finaniseringsmodell man kommer att införa måste en tillräcklig finansiering tryggas inom hela universitetsväsendet. Det planerade toppuniversitetet i Helsingfors motiveras med att inbesparingar inte skapar toppenheter. Ingenstans kan man erbjuda god grundundervisning utan att den dåliga proportionen i antalet elever per lärare rättas till, och ingenstans kan man utbilda en ny forskargeneration eller nya lärare utan högklassig grundundervisning.

För att kunna uppnå de ställda målen behöver vi arbetsfördelning, personalutbildning och verksamhetsformer som bygger upp och understöder en god arbetsgemenskap i en allt mer mångfasetterad och även komplicerad verksamhetsmiljö. En annan sak är om allt verkligen måste bli mer komplicerat. Utan att glömma de randvillkor som skall underlätta vårt gemensamma liv borde vi komma på nya sätt att förenkla och förtydliga våra uppgifter.

Inför semesterperioden vill jag tillönska Acatiimis läsare en kraftingivande och vederkvickande sommar!

Tuula Hirvonen
Ordförande Universitetslektorernas förbund