God och ond förvaltning

På arbetsplatserna hör man ofta hatfyllda kommentarer kring förvaltning. Uppgifterna i anknytning till förvaltning slukar arbetstid som man kunde använda vettigare. Förvaltningen kräver rapportering av betydelselösa saker, och den som skriver rapporten vet inte om den någonsin blir läst.

Förvaltningen dödar kreativiteten, säger forskaren. Förvaltningen gör forskningen möjlig, säger tjinovniken som delar ut finansieringen. (Då tjänstemännen har dött ut använder jag i brist på bättre detta ord från Tsarryssland.) Visserligen skapar förvaltningen en viss ram för verksamheten, men den får inte bli ett självändamål.

Bland universitetsanställda finns lärare och forskare samt s.k. övrig personal, men det skulle vara fel att kalla denna grupp ”förvaltning”.

Befattningsbeskrivningarna har blivit mångsidigare: i den övriga personalen finns många akademiska experter som handhar uppgifter i anknytning till undervisning eller forskning. Många av dem undervisar också, fastän dessa uppgifter enligt storskiftet i princip hör bara till lärare och forskare. Men världen har förändrats.

I fjol hade mitt universitet cirka 8670 anställda, av vilka 44 % tillhörde den övriga personalen. Bland dem finns adb-experter som erbjuder stödservice för undervisning, forskning och förvaltning. En annan stor grupp är bibliotekspersonalen. Fastän deras befattningsbeskrivningar är mycket varierande kan de inte anses ingå i förvaltningen. Sedan har vi en stor grupp diverse akademiska experter som är nödvändiga till exempel för forskningsprojektens framskridande.

Speciellt vid Helsingfors universitet finns av någon anledning en legio av jurister och informatörer – experter även de. När kan man säga att dessa uppgifter blivit för många?

För många anställda fylls arbetstiden av undervisning och förvaltning, medan de gör sin forskning under fritiden. Hur länge kan detta pågå med tanke på resultatindikatorerna? Hur länge måste lärare och forskare syssla med onyttiga förvaltningsuppgifter medan planeringen av den verkliga verksamheten blir sekundär? Nu är de värsta missförhållandena på arbetsplatserna dåliga ekonomi- och datasystem, oklarheter i ansvarsfördelningen och dålig ledning, vilka alla frustrerar personalen.

Den finansieringsmodell som Finlands Akademi använder har kritiserats för att den både i ansökningsskedet och i samband med själva projektet förutsätter att de bästa akademiska experterna slösar tid på byråkrati.

Jag stötte nyss på två bekanta som båda varit forskare i Japan. De berättade samstämmigt hur utgångspunkten där är relationstalet 1:5 eller 1:8, dvs. för varje forskare finns 5-8 personer som tar hand om infrastrukturen och seminarieförberedelserna, kopierar texterna, arrangerar resorna osv. Forskarens uppgift är att forska. Det låter som ett Eldorado. Med jag frågar helt ärligt: Skulle det vara dags att försöka göra Finland till ett Lill-Japan?

Såvitt jag förstår är fackets uppgift att försvara bruket av sunt förnuft i det akademiska samfundet. Det innebär även motstånd mot dålig, ineffektiv och onödig förvaltning. Men god och nödvändig förvaltning vill vi inte brännmärka.

Tapani Kaakkuriniemi
ordförande, Forskarförbundet

• Artikkeli löytyy painetun lehden sivulta 4