Finland klarar sig inte längre i en internationell jämförelse

I början av juni träffades de Nordiska fackföreningarna i Oslo för att jämföra hur det ligger till i de olika länderna.

På agendan, förutom de traditionella lönejämförelserna, var läget för forskningsfinansieringen i Norden. En genomgående trend var att myndigheterna, ministerier och departement, kräver allt snabbare resultat för det som satsas på forskning. I de andra länderna har man satsat målmedvetet på forskning de senaste, med undantag av Finland.

5 år sedan var vi bäst i klass vad gäller satsningar på forskning, men dessvärre har vi halkat ner till nästsist (se figur 1). Bara Island, som haft det ekonomiskt riktigt tufft i många år, ligger bakom Finland, men på Island har trenden varit positiv de senaste åren – de facto växer satsning på forskning räknat per capita mest i Norden på Island för tillfället. Det som gör den här utvecklingen riktigt bekymmersam för Finlands del är att den långsiktiga trenden har varit negativ ända sedan 2009.

Förutom den negativa utvecklingen i Finland var mötet i Oslo även bekymrat över den nya trenden, en slags ”New public management”, där myndigheterna säger sig ge mera autonomi åt forskningen samtidigt som deras behov att styra forskningen ökar i alla länder. Det här ledde till att mötet sammanfattade en resolution, som tog avstånd från denna styrning uppifrån. Kravet på forskning i världsklass, såsom stora genombrott, innovationer och flera nobelpris samtidigt som det bör göras fortare och säkrare leder dessvärre till lägre risktagning bland forskarna. Detta leder till en negativ spiral, som bara går mot det sämre.

För att bryta denna negativa trend krävs att långsiktighet och förutsägbarhet i forskningsfinansiering blir bättre och det behövs mera basfinansiering. Dessutom bör arbetsvillkoren för forskning förbättras. Projektforskning där korta snuttar de facto innebär att den enskilda forskaren tar den ekonomiska risken är kortsiktigt. Färre visstidsanställda skulle i det långa loppet leda till bättre resultat — och framför allt — en vilja att ta större risker i stället för säkra förutsägbara forskningsresultat. Myndigheterna bör även avstå från detaljstyrning, eftersom det inte främjar stora genombrott.

Även en Nordisk lönejämförelse är dyster läsning för Finlands del (se figur 3). Finland ligger efter i alla lönekategorier, omräknat i dollar. Ifall lönenivån omräknas till ett index där doktoranden i varje land utgör punkten för 100 är löneskillnaderna mellan doktorander och professorer störst i Finland, dvs man kan tala om en slags lönediskriminering på bekostnad av alla andra än professorerna.

Med tanke på att Finland borde locka till sig unga internationella toppförmågor till tenure track program och liknande ser det utmanande ut för Finland. Med allt mindre satsning på forskning, krav på snabba lösningar (som leder till en negativ spiral) och en lönenivå som inte klarar en Nordisk jämförelse ser det dystert ut för Finlands forskningsframtid. Det behövs en rejäl kursändring. Här bör politiker och ministerier vakna innan det är för sent. Någon styrd, strategisk satsning här och var räcker inte. Det är inte strukturerna det är fel på, utan resurserna. Om detta inte lyckas, bådar det inte gott för framtiden.

Åke Finne, Riku Matilainen och Mirkka Ali-Laurila representerade Finland på mötet i Oslo 7.-9.6.2017

---