Kolumn Åke Finne

En facklig aktivists delbokslut

Min fackförening YLL fyller 50 år i år. Själv har jag fått vara med på resan i ca 10 år. I den här resan ingår en del förvåning, mycket besvikelser, men även några lyckade händelser.

Själv blev jag aktiv litet av misstag. Jag lät mig övertalas att bli vicehuvudförtroendeman med tilläggsvillkoret att jag absolut inte skulle bli huvudförtroendeman och definitivt inte nån ordförande. Ett halvår senare var jag huvudförtroendeman, ett knappt år så var jag ordförande för lokalföreningen på Hanken och några år efter det valdes jag till ordförande för PSYLL (Pääkaupunkiseudun YLL, dvs steget under YLL), styrelsemedlem samt medlem i YLL:s arbetsutskott, för att till sist bli andra viceordförande i YLL. Det kan hända att det endast finns två personer som förvånade varav den ena är jag själv och den andra ska jag inte omnämna i dessa GPRS-tider. Dessutom är svärmorsvitsar inte riktigt passande nuförtiden.

Besvikelserna på den här vägen har dessvärre blivit många. Vårt lönesystem suger, finansieringsmodellen är misslyckad, den grundlagsstadgade universitetsautonomin hotas från många håll och det som inte hotas fungerar dåligt. Det har varit direkt frustrerande att vara aktiv under en tid då dessa förändringar kommit. Ända trösten är att det kunde ha blivit ännu sämre. Du känner kanske till vitsen där pessimisten säger ”Nu kan det inte bli sämre”. Då kommer optimisten och säger ”Vänta bara!”.

Det finns många orättvisor i lönesystemet, men här ska jag ta upp en. Ifall en lektor har disputerat kan man bli anställd på kravnivå 6. Ifall man är duktig kan man under hela sin karriär få kanske två prestationsförhöjningar. Det krävs för mycket forskning för att komma upp i kravnivå 7 så man slutar antagligen karriären även på 6. Det är en löneutveckling på ca 400 €. En professor börjar eventuellt sin karriär på krav 8 och ifall hen är duktig kan lönen öka med över 4 000 € under karriärens gång. För nästan samma arbete. Detta är inte helt rättvist.

Även finansieringsmodellen är misslyckad. Bara det att snart sagt alla universitet har eller kommer inom snar framtid att samarbetsförhandla talar sitt tydliga språk. Modellen tryggar på inget sätt verksamheten på universiteten. Ledningen tvingas anpassa sig till mätarna i nyckeln. De som gör det snabbast får bästa ”pay off” och de andra samarbetsförhandlar. Här finns inte mycket till långsiktig verksamhet. Tyvärr!

Den tredje besvikelsen är autonomin. Denna borde definitivt stärkas, men tyvärr har riktningen varit rakt motsatt. Den nuvarande ledningsmodellen är väldigt ”Top- Down”. En del har kallat den rektorsmodellen. Dessutom smyger sig även annat med i bilden: arbetskontrakten får bilagor där forskaren tvingas ge upp sin upphovsrätt till eget material. Diskussioner förs om var vi ska publicera, dvs mera ”Open access” i stället för i på riktigt meriterande, så kallade tunga, högt rankande journaler. Allt detta inskränker definitivt på forskningens frihet. Lösningen till detta skulle vara att stärka universitetskollegiets roll. Då kan kollegiet se till att ledningen handlar på ett vettigt sätt. På fackligt håll har vi under årens lopp kommit med lösningsmodeller för hur autonomin kunde stärkas.

Nåja — klagosången är lång och dyster. Det finns trots allt även några ljusglimtar. Ett exempel är strejken för drygt ett år sedan – under en av den vinterns absolut kallaste dagar – var ett bevis på att när vi blir tillräckligt förbannade är vi redo att stiga upp på barrikaderna – enade! Många av oss var så pass enade att det nästan kändes orättvist att bara Helsingfors universitet ”fick strejka”. Det var ju fråga om en endags strejk, där Helsingfors inledde och en vecka senare stod 7 andra universitet redo och strejkvarsel lämnades även in för resten av universiteten för därpå följande vecka. Förberedelser och idéer för den kommande avtalsrundan är redan igång. Det ser bra ut ska jag säga. Vi har vettiga och resonabla målsättningar så en klok motpart i förhandlingarna kan säkert komma till ett bra gemensamt beslut. Samtidigt är vi taggade, ifall det nu skulle råka behövas.

Vad kan man alltså vara då man blickar bakåt. Nöjd? Absolut inte! Bokslutet ät definitiv en aning på minus, i linje med vad många universitet visat upp under de senaste åren. Men finns det motivation att vara med och kämpa för en bransch man tror på? Absolut. Här finns mycket att göra. Grattis på födelsedagen — bästa YLL och lycka till i fortsättningen!

---