Ledare

Är det med snuttar världen räddas?

Stenfoten för forskning och forskningsbaserad högsta undervisning består av snuttifierade anställningar, väggarna av finansieringsansökningar och taket av osäkerhet inför framtiden. En bättre framtid för vårt samhälle byggs på bättre kunnande och nya innovationer, snutt för snutt.

Av undervisnings- och forskningspersonalen har nästan 70 procent tidsbundet anställningsförhållande, något som saknar giltig motivering. Ibland får vi höra att tidsbundna anställningar bidrar till förnyelse och rörlighet, men kunde inte även långsiktighet och koncentration ge resultat? Vårt samfund förnyar sig ständigt med alla mått mätt; dessutom för också studerandena årligen med sig fräscht tänkande, nya frågor och kreativa svar.

Ibland stöter jag på en åsikt enligt vilken konkurrensen om snuttar driver individen till resultat, och på helspänn är hen som bäst – men kanske det ändå är så att hen utan ständig känsla för oro kunde använda sin tid till huvudsaken, att forska och utbilda?

Stadigvarande anställningar och kontinuitet ses också som en hotbild med motiveringen att långsiktighet medför en ansenlig ekonomisk risk. Men om pengarna faktiskt har räckt till att anställa en toppforskare i femton år leder ett stadigvarande anställningsförhållande knappast till konkurs. Universiteten hör till det normala arbetslivet, så följandet av spelreglerna torde inte leda till fördärv.

På basis av Forskarförbundets medlemsenkät är det klart att tidsbunden anställning med allt vad därav följer är den största orsaken till skadlig arbetsrelaterad stress. Hela 61 procent av dem som svarat anser snuttjobben vara den främsta källan för arbetsstress, men det är anmärkningsvärt att ansökan om finansiering och osäkerhet inför fortsatt anställningsförhållande följer strax därefter.

En speciellt svår ekvation är ansökan om finansiering. Extern finansiering är tidsbunden, så med den anställs forskare för viss tid, förhoppningsvis ens för den tid som motsvarar hela projektets längd. Samtidigt belastar snuttarna även den stadigvarande personalen, då en ansenlig del av arbetstiden går åt till att skriva ansökningar i stället för att skapa nya idéer och innovationer eller utveckla utbildningen. Resultatet blir att forskarna inte hinner forska då de måste ansöka om finansiering för sig själva eller kollegorna; dessutom störs koncentrationen av oro för en framtid utan vetskap om nästa snutt.

Samtidigt tjänar universitetsanställda mindre än personerna som de utbildar till att bygga upp en bättre värld. Talkoandan verkar trots allt inte vara död.

Forskarförbundet har i åratal kämpat mot visstidsanställningar genom att diskutera ärendet med universitetens ledare och politiska beslutsfattare. Vi har också regelbundet tagit upp temat i media. Vi har kunnat hjälpa många medlemmar i svåra situationer, men nu är det dags för en omfattande reform.

Forskarförbundets kampanj mot visstidsanställningar går ut på att om ett arbete behövs även framöver kräver det också en som gör jobbet. Vi vill uppmuntra universitetsanställda till att diskutera sin framtid – det är inte alls konstigt eller ofint att fråga vad som håller på att ske med den egna karriären och hur den kunde planeras och riktas mot att uppnå de gemensamma målsättningarna. Vårt mål är att förutom stödja forskare och lärare också hjälpa chefer i deras svåra jobb, erbjuda råd och assistans gällande spelregler samt vara med om att verkligen göra universiteten till Finlands bästa arbetsplatser.

När jag besökte olika universitet märkte jag till min glädje att välmående på arbetsplatsen, arbetstillfredsställelse och gott ledarskap är centrala teman i flera orter. Eftersom tidsbundet arbetsförhållande faktiskt visat sig vara främsta orsaken till arbetsrelaterad stress vågar jag lita på att parterna nu tar itu med problemet – tillsammans.

---