Ledare

Det bästa som finns

Problemen tar inte slut i världen på ett bra tag, så det finns ett ökande behov för forskare-lärarens arbetsinsats även framöver. Vårt arbete resulterar i högre kunnande, nya uppfinningar och nya generationers beredskap att ta beslut medan de bygger upp en hållbar värld. Det fascinerande i det vetenskapliga arbetet ligger däri att vi hela tiden är med om att utforma vardagen, framtiden, stora och små saker. Vi befinner oss i utvecklingens mittpunkt, vi uppfinner lösningar som alla har nytta av, samt utbildar nya experter.

Framtiden visar sig inte i förväg, och därför är det viktigt att vi är beredda att erbjuda flera lösningar i stället för bara en. Detta förutsätter frihet – frihet att tänka, begrunda, experimentera och välja. Tankens flykt och kreativitet garanterar att alla lösningar inte är varandras kopior, för inte heller frågorna är släkt med varandra.

Det uppstår snabbt nya mantran då man kritiklöst tar fasta på ord och teserna bakom dem samt upprepar uppfattningar som accepteras och sprids vidare av den stora massan. Det är inte fråga om att mucka gräl om någon föreslår en annan synvinkel. Att vara kritisk är inte lika med dåligt uppförande utan ett sätt att se genom andra glasögon. Växlandet mellan när- och långsynthet vidgar vyerna. Min far brukade säga att sakerna ska tärnas – det gäller också här.

Enligt dagens tänkesätt får människan inte göra fel, utan allt borde omedelbart bli en fullträff. Hur var det, lyckades urtidsmänniskan göra upp eld på första försöket eller brände hon fingrarna? Var cykeln genast behändig, eller kände cyklisten svindel högt uppe på höghjulingen? Försök och misstag -metoden har betjänat mänskligheten under en lång tid, och det är inte omöjligt att just experimenterandet leder nya uppfinningar på väg från galenskap till snillrikhet även i framtiden. Ska vi låta en mojäng rotera runt jorden och därigenom skapa ett positioneringssystem? Vem skulle ha trott eller gissat det.

Framtiden kräver tid för experimenterande, djärvt testande och öppenhet att rapportera också om misslyckanden. Mod är en del av vetenskapen och bör uppskattas, för ängslig vetenskap skapar ingenting nytt.

Beprövad vetenskap påverkar allt, kanske främst genom experter med vetenskapsbaserad utbildning. I undervisning är pedagogiska lösningar en del av denna frihet som tryggar kvaliteten och ett alltmer omfattande tillämpande av nyaste kunskap. De senaste tiderna har påvisat att vi med häpnadsväckande fart kan omforma oss och skapa förutsättningar för studenterna att framskrida i studierna. Praxisarna ändrades på ett par dagar, de pedagogiska lösningarna var av nöden påkallade.

Nu oroas jag av att någon kan anse det vara reaktionärt att titta i backspegeln. Hur är det om jag saknar massföreläsningarna? Om jag upplever att just på massföreläsningarna kunde gemenskapen blomstra, och människorna delade något sådant som tillhör traditionen, studenter från olika vetenskapsbranscher möttes, samhörighetskänslan förstärktes? Är jag gammalmodig?

Jag har faktiskt overheadprojektorn kvar, så jag måste erkänna skuld. Men det är fråga om något större: vi lärareforskare måste få möjlighet att i lugn och ro reflektera över det som skett, vilka element som det lönar sig att bevara och vilka saker i det gamla som är värda att återinföras. Frihet är också möjlighet att vi efter grundligt övervägande kan välja det gamla, en kompromiss eller något aldrig förut skådat – det får framtiden visa.

Forskarna och lärarna är vår tids hjältar, föregångare och nybyggare. Verkningarna av vårt arbete sträcker sig långt in i framtiden. Tidvis yppar sig uppskattningen gentemot vårt arbete på ett konstigt sätt då vi upprepade gånger måste motivera vår existens. Vi är ändå närvarande i vars och ens vardag i form av mobiltelefoner, vaccin, nya konstruktioner, bebyggda landskap, tandplomber och grundskolans lektioner.

Svensk översättning Leena-Maija Åberg-Reinke

---