Var har man glömt forskningen?

Enligt såväl den nya som den redan upphävda universitetslagen utgörs universitetens uppgifter av vetenskaplig forskning och forskningsbaserad högsta undervisning. Under det senaste årtiondet har forsknings- och undervisningspersonalen dock fått axla allt flera nya uppgifter som stjäl tid och resurser från i synnerhet forskning. År 2006 publicerade Statistikcentralen en redovisning av hur den akademiska personalens arbetstid fördelas mellan uppgifterna. Enligt redovisningen använder t.ex. professorskåren i genomsnitt 52 timmar i veckan till arbetsuppgifter. Av dessa går 37 till förvaltning och undervisning. Eftersom dessa uppgifter måste skötas under tjänstetid, gör professorerna all sin forskning på kvällarna och under veckosluten, alltså på sin fritid. Enligt Statisktikcentralen är situationen i stort sett likadan i alla forsknings- och undervisningsuppgifter.

En av universitetsreformens målsättningar var att göra universitetens byråkrati lättare samt att ge forskare och lärare mera tid att koncetnrera sig på sina väsentligaste uppgifter. Tyvärr håller situationen på att utvecklas åt rakt motsatt håll. Trots en nominell ökning har den statliga andelen av universitetens finansiering krympt i realvärde, vilket sedan har lett till samarbetsförhandlingar och personalminskningar. Nedskärningarna har huvudsakligen drabbat stödpersonalen. Nu har man dock glömt bort att en framgångsrik forskning och undervisning förutsätter mången slags teknisk och administrativ stödverksamhet. En minskning av stödpersonalen minskar ingalunda behovet av sådant stöd, vilket gör att det är forskarna själva som måste ta hand om uppgifterna och således har ännu mindre tid för effektiv forskning.

Man har försökt rationalisera förvaltningsuppgifterna genom att grunda olika slags servicecentraler som ska tjäna antingen ett eller flera universitet. I och med detta försöker man kompensera det faktum att institutionerna i många fall inte har någon egen kontorspersonal alls. Beklagligtvis har detta åtminstone i början lett till att universiteten och deras enheter i stället för att kunna spara pengar har ålagts tilläggskostnader, och uppgifterna kräver betydligt mera tid är förr. Samtidigt har en del av uppgifterna även här axlats på institutionernas forskare och lärare. I folkmun heter värstingarna bland centralerna självservicecentraler.

Under sommaren har såväl Undervisningsoch kulturministeriet som Finlands Studentkårers Förbund r.f. föreslagit att studietiderna skulle kunna förkortas bl.a. genom att öka undervisningsutbudet på sommaren och att tillåta inledandet av studierna också i januari. Med hjälp av dessa åtgärder kan det vara möjligt att effektivisera studierna och förkorta studietiderna, men frågan är var det går att hitta tilläggsresurser till denna verksamhet. Undervisningsutbudet under sommarmånaderna förkortar studietiderna endast om utbudet ökar på årsnivå. På samma sätt innebär möjligheten att inleda studierna två gånger om året att åtminstone grundkurserna på motsvarande sätt ska ordnas två gånger om året i stället för bara en, såsom nu. Och om undervisningsvolymen ökas utan nyanställningar krymper forskarnas möjligheter till forskning ytterligare. En läroanstalt vars verksamhet endast baserar sig på undervisning utan en betydande satsning på vetenskaplig forskning kan inte kalla sig universitet.

Målsättningen för universitetsreformen är att höja den vetenskapliga forskningens nivå i vårt land, göra den synligare och göra de finska universiteten lukrativa med tanke på rekrytering av utländska forskare. Å andra sidan konstaterades det i rapporten om den finländska forskningens läge och nivå (Suomen tieteen tila ja taso) som Finlands Akademi publicerade i fjol, att den vetenskapliga forskningen i Finland håller på att stagnera. Samtidigt med universitetsreformen har finansieringen drabbats, och kommer att drabbas, av reella nedskärningar. Därutöver går de akademiskt anställdas arbetstid allt mer till annat än till de mest centrala uppgifterna, medan byråkratin fortsätter att svälla. Universitetsreformen hade som högsta mål att göra den finländska forskningen världsbäst, men allt detta som skett i verkligheten leder obönhörligen till forskningens fortsatta stagnation även i framtiden.

Risto Laitinen
ordförande, Professorsförbundet