Vem äger universiteten – jo vi!

Vi börjar sakta men säkert se hur den nya universitetslagen med alla dess följer faller ut. Då jag reflekterar över detta infinner sig frågan om vem som egentligen äger universiteten nuförtiden. I lagen hittar vi dessvärre inte något entydigt svar. Vi kan närma oss problematiken med några små frågor om vem som tog emot universiteten då staten gav bort dem.

Var det rektorerna eller dess ledande tjänstemän som fick dem? Nej det var det inte. Var det de nya styrelserna inklusive de mycket tunga namn på externa medlemmar som är mottagarna? Nej, absolut inte de heller. Vem är det då? Det är vi, alla vi som tillsammans bildar personalen på universiteten och representeras av universitetskollegiet. Vi som i våras gick ut med strejksloganen ”Me olemme Yliopisto – Vi är Universtitetet”. Vi kan beskriva oss som majoritetsägare i våra universitet.

Vi som jobbar på universitetet kan påverka universitetskollegierna som tillsätter styrelserna – både valet av interna och externa medlemmar. Här uppstår ett intressant dilemma. Om jag minns rätt har min egen styrelseordförande på Hanken, Nalle Wahlroos, sagt att personalen inte har något i företagens styrelser att göra. Det tänker jag inte polemisera emot, men det väcker nog tankar. Jag undrar nämligen i mitt stilla sinne vad han tycker om de största ägarnas representation och röst i styrelserna. Majoritetsägarnas röst bör självklart synas i styrelserummet. Det som syns i styrelserummet, det bör även synas i den operativa ledningen av universiteten.

EK har tagit en mycket aktiv roll i att både sprida information till samt utbilda den operativa universitetsledningen och av externa styrelseledamöter. Det är bra – vi på universiteten är förtjänta av en välinformerad ledning. En grupp som ingen än så länge har tagit sig an är majoritetsägarna. Dessa majoritetsägare träffas nog i andra sammanhang som i samband med facklig utbildning och liknande sammankomster. Jag föreslår i alla fall inte att förtroendemanna- och ordförandeutbildningen ska utvidgas. Däremot är fackföreningarna de naturliga organisationerna som bör ta i den politik som majoritetsägarna ska utöva. De är de naturliga representanterna för majoritetsägarna, eftersom just de representerar lektorer, forskare och professorer.

Ett koordinerat samarbete för majoritetsägare efterlyses alltså, för oss som äger universiteten. Juko – Fosu kunde vara ett naturligt organ för detta samarbete, men bättre förslag emotses. Om ett effektivt samarbete skapas, skulle även universitetskollegier ställa bättre krav på bra arbete från styrelsemedlemmar inklusive de tunga externa namnen, vilka säkert kan ha nytta av att känna till vad majoritetsägarna tycker och tänker. Det här i sin tur kan få goda konsekvenser för förvaltningsdirektörer och rektorer, vilka då [ännu bättre] kunde utveckla universiteten och dess personal i en sund riktning.

Ibland skulle ett sådant samarbete leda till att majoritetsägarna skulle sätta ner foten, ryta till ordentligt eller slå näven i bordet – där EK eller den operativa ledningen behöver en tydlig motpol eller om den operativa ledningen skulle bli alltför fartblid. Med andra ord ett organiserat samarbete som vågar ställa höga krav på namntunga styrelser som sitter och utstakar universitetens framtid.

Skribenten är agronom, ekonomie doktor och lektor i marknadsföring vid Hanken