|
Ja till en central lönuppgörelse!Vårens försök till central löneuppgörelse blev en fars. Det fanns ingen förhandlingsvilja hos EK. De fick ju ändå vad de var ute efter, utan någon central uppgörelse. Det var svårt att tro att de inte kände till vad regeringen tänkte göra. Vad som hänt nu då förhandlingsviljan återvänt utan morötter skulle vara intressant att veta. Finlands ekonomiska läge har knappast något med det att göra. Vad får dem alltså till förhandlingsbordet? Svårt att spekulera i det men jag kan presentera några av mina egna tankar kring det som gör att jag är intresserad av att vi ska återvända. Ett nollavtal kan inte komma ifråga. Det är inte enbart företagen som ska stimuleras, utan även den privata konsumtionen. Då stimulerar även den offentliga ekonomin via skatteinkomster. Ensidig företagsstimulans leder lätt till ”skattestimulans” i något skatteparadis, tyvärr. Om löneuppgörelsen är mycket anspråkslös — något som är troligt i nuläget — bör den bindas till ett slags löneindex. Detta nya löneindex ska räknas ut på de offentligt noterade verkställande direktörernas löner (inklusive alla bonusar, belöningar, förmåner och andra incentivprogram). Detta index får inte stiga mer än den allmänna löneuppgörelsen, för då kunde staten gå in och beskatta i de högsta skatteklasserna – hårt! Det kan bli EK:s uppgift att se till att efterfölja en sund och rättvis löneutveckling för alla parter. I min kolumn från i våras tog jag skarpt avstånd till höjd pensionsålder. Då ondgjorde jag mig över att överbetalda direktörer talar för höjd pensionsålder, men för egen del slutar jobba rätt tidigt för att bli ”styrelseproffs” eller liknande deltidssysselsättning. Här kan jag tänka om för att visa på dynamik och förhandlingsvilja. Inspirerad av de nyss föreslagna indextankarna jag just presenterade, kan en liknande tankemodell tillämpas. Igen en gång tar vi direktörena som benchmark — närmare bestämt deras pensionsålder. Den får inte avvika från övrigas pensionsålder. Vi kunde förstås även för rättvisans skull plocka ut någon speciell yrkesgrupp med stort ansvar som mera motsvarar grupperna som jämförs, där direktörernas förverkligade pensionsålder ställs mot låt oss säga apotekarnas eller professorenas förverkligade pensionsålder. Lämpliga, tillräckliga piskor kan säkert utvecklas — allt i strukturförändringarnas namn naturligtvis. Dessutom måste vi korrigera ett missförhållande i universitetens kollektivavtal. Undervisningsmeriter bör synas bättre och säkrare i den individuella löneutvecklingen. En yngre forskare tar sig ganska säkert från kravnivå 4-5-6-7 genom att disputera, publicera flitigt, erhålla docentbehörighet och till sist professorsbehörighet. En professor ligger sällan alltför länge på kravnivå 8 om han eller hon gör det som verkligen krävs och då är 10 och 11 inte heller utopistiska nivåer för de duktiga. Däremot sitter en duktig lärare obönhörligt fast i 5:an (till och med kravnivå 4 har tillämpats trots att detta strider mot kollektivavtalet, eftersom 4 inte omfattar självständig undervisning) och att stiga från kravnivå 6 har visat sig näst intill omöjligt med hjälp av undervisningsmeriter. Förhandlingsmån? Javisst! Om en av dessa tre förverkligas kan jag för egen del acceptera en central löneuppgörelse. Åke Finne
|