Ledare
Det akademiska arbetets produktivitet
På somrarna har professorerna möjlighet att koncentrera
sig på tre centrala arbetsuppgifter: forskning,
undervisning och samhälleligt engagemang. Inte heller
denna sommar utgör något undantag, låt vara att
läget i riket har vållat en hel del huvudbry.
Ett av sommarens teman har hetat samhällsfördraget. Ordet har
litet klumpigt och felaktigt lånats av Jean-Jacques Rousseau, och i
sommar har det betytt något helt annat än det ursprungliga begreppet
från 1700-talet. Nu har man med samhällsfördraget avsett ett avtal
mellan statsmakten och arbetsmarknadens centralorganisationer.
Syftet med avtalet skulle vara att förbättra Finlands konkurrenskraft.
Meningen har varit att mäta framgången för samhällsfördraget
med ändringar i nominella arbetsenhetskostnader i Finland, jämfört
med motsvarande utveckling inom det övriga euroområdet. Enhetsarbetskostnaderna
skulle kalkyleras genom att dividera arbetstagarens
lön med arbetets produktivitet.
Arbetsenhetskostnaderna kan sänkas genom sänkning av lönenivån
i jämförelse med länderna i kontrollgruppen. Dessa kostnader
är dock också anknutna till arbetets produktivitet, vilket kan leda till
att arbetsenhetskostnaderna inte sjunker i takt med lönesänkningen
om samtidigt även arbetets produktivitet sjunker.
Dessa allmänna funderingar måste dock på något sätt överföras
till universitetens referensram. I själva verket har universitetslönerna
redan sjunkit i och med att de senaste löneförhöjningarna varit lägre
än inflationsprocenten. Således borde arbetsenhetskostnaderna enligt
definitionen visa en sjunkande tendens. Dessutom har det föreslagits
att man kunde sänka kostnaderna även genom att förlänga
arbetstiden.
Merparten av universitetens undervisnings- och forskningspersonal
har totalarbetstid med en årlig arbetstid på 1600 timmar. En
förlängning av arbetstiden medan lönen förblir oförändrad torde vara
synonymt med fler arbetstimmar. För tio år sedan lät Statistikcentralen
göra en utredning gällande tidsanvändning i arbetsuppgifter,
och enligt utredningen var professorernas årliga arbetstid ca 2250
timmar. Också den övriga undervisnings- och forskningspersonalens
årliga insats överskrider den avtalsmässiga arbetstiden med flera
hundra timmar. En nominell förlängning torde knappast påverka
den faktiska årliga arbetstiden.
När det gäller universitet och
forskningsanstalter förbättrar vi konkurrenskraften
snarare genom att höja
arbetets produktivitet. Detta blir möjligt
när omständigheterna tillåter tillräcklig
satsning och koncentration på
de centrala arbetsuppgifterna dvs. undervisning
och forskning. Produktiviteten
kan höjas t.ex. genom satsningar
på teknologisk utveckling, utbildning
eller innovationer. I sakkunnigarbete
innebär höjd produktivitet ett kliv in i
något nytt i stället för att försöka göra
det sedvanliga med knappare resurser.
Mitt eget arbetsgemenskap vid
Helsingfors universitet har rätt chockat
följt den finska regeringens förehavanden
och planer gällande de kommande
årens budgetar. Samma oro känner
man säkert vid de övriga universiteten.
I augusti publicerade Finansministeriet
sitt budgetförslag enligt
vilket universitetsanslagen år 2016 ska
minska med ca 100 M€. Siffran är något
inexakt eftersom FM:s och UKM:s
siffror ställvis är olika. Dessutom
minskar budgetanslagen reellt i och
med att universitetsindexet slopas. Det
är hårda siffror, och nedskärningarna
kommer med oskäligt kort varsel. Med
dessa nedskärningar gör man knappast
några satsningar på ny och högklassig
verksamhet, och den önskade
höjningen i produktiviteten förblir en
dröm.
Kaarle Hämeri
ordförande, Professorsförbundet
- Painetussa lehdessä sivu 4
|