Ledare

Framgångsrik konkurrensförmåga

På sommaren får tankarna vandra fritt och hitta nya stigar. Just denna tid brukar ge kraft och inspiration till något nytt i universitetsarbetet. Sommaren innebär ofta även stiltje i nyhetsflödet. Emellanåt känns det som om vi pendlade mellan två skilda världar under arbetsåret.

Medan forskarna och lärarna koncentrerade sig på sina grunduppgifter skedde dock en hel del på arbetsmarknaden. Konkurrenskraftsavtalet preciserades branschvis. Nu vet vi hur det är meningen att förbättra konkurrenskraften i vår sektor. Vi känner oss litet förbryllade.

Vid universiteten är den totala arbetstiden framöver 1624 timmar. Detta motsvarar den riksomfattande överenskommelsen om den dagliga arbetstidens förlängning med 6 minuter. Siffran är abstrakt, då universitetsanställda redan hittills jobbat långt mer än avtalets 1 600 timmar. Enligt Statistikcentralens arbetstidsuppföljning för ett tiotal år sedan motsvarade professorernas arbetstid ca 2250 timmar. Den överenskomna förändringen på 24 timmar torde knappast höja vår konkurrenskraft.

För undervisningens del har ökningen av arbetstiden skrivits explicit in i avtalet. Min maximala undervisningsskyldighet ökar med två timmar till 142. Jag tror inte att särskilt många universitetsanställda följer sitt tidsbruk med denna noggrannhet.

De överenskomna timmarna innebär ingen större förändring i dagens praxis, men det vore skäl att ta konkurrensförmågan på allvar. Det gäller ju hela Finland, och inom varje sektor vore det förstås bra att vidta åtgärder som förbättrar konkurrenskraften på riktigt.

Med det nya avtalet försöker man främja konkurrenskraften genom att öka de anställdas andel av avgifterna och i motsvarande grad sänka arbetsgivarkostnaderna. Det är ytterst ovanligt att ett dylikt avtal har godkänts av arbetstagarorganisationerna. De tvångslagar som utgjorde alternativet skulle dock ha varit ännu sämre och även ojämlika.

Lösningen skulle ha lett till ett lättare ekonomiskt läge för universiteten. Och eftersom arbetskraftskostnaderna utgör den största kostnadsposten vid universiteten, borde tilläggsanslaget ha synts mer eller mindre direkt i arbetsavtal och rekryteringar. Nu är det dock oklart om universitetet får behålla sina extraresurser eller om regeringen nedskär universitetens finansiering med motsvarande summa.

Orsaken till detta är en diffus uppfattning om universitetets väsen som beroende på situationen kan tolkas vara antingen statligt eller privat. Bilaterala förhandlingar blir trilaterala. Staten blir alltmer en part i ärenden som hör till arbetstagare och –givare.

Universiteten verkar i en hård öppen internationell konkurrens. Medan fabriksindustrins andel i bruttonationalprodukten minskar är det ny forskning, innovationer och därigenom högre produktivitet som leder till verklig tillväxt. Detta förutsätter goda resurser och även lönekonkurrens. Konkurrenskraftsavtalet är dock till sin karaktär klart skräddarsytt för industriarbete. Vi försöker besvara billigproduktionsländernas utmaning genom att sänka kostnaderna. I denna konkurrens är det knappast Finland som vinner.

Tyngdpunkten och tillväxten i Finlands nationalekonomi har redan förflyttats från traditionell fabriksindustri till produktion av kunskapsintensiva och högteknologiska tjänster. En verklig förbättring i konkurrenskraften kräver ökade och inte nedskurna offentliga investeringar i forskning och utveckling. Samhället och beslutsfattarna måste inse forskningens, utvecklandets och teknologins betydelse för vår förmåga att konkurrera.

---