Ledare

Ett halvsekel för vetenskapen

Den 20 oktober 1967, exakt 50 år före utgivningen av detta tidskriftsnummer, undertecknades stiftelseurkunden för Högskolornas Assistentförbund. Förbundet hade ett tydligt mål: att få den bedrövliga assistentlönen höjd.

Med tanke på medlemskåren och målsättningarna är Forskarförbundet idag mångsidigare än vad Assistentförbundet var. Förutom dagens doktorander finns det bland medlemmarna även doktorer och docenter; vid sidan av dem som sysslar med forskning och undervisning växer sig den mångsidiga skaran av långt specialiserade experter allt större. Det må synas litet grått vid tinningarna såsom det väl anstår en 50-åring, men den utsatta positionen på arbetsmarknaden står oförändrad. Den nuvarande regeringens nedskärningar har till och med förvärrat situationen.

Och avlöningen? 60-talets assistenter kämpade och fick ett påslag, som visserligen var mindre än man önskat. Det nuvarande lönesystemet ger rätt använt också personalen möjlighet att via utvärderingsgrupperna verka för en rättvis avlöning. Lönenivån steg på 2000-talet innan de senaste årens sparkrav drabbade universiteten, men under den pågående förhandlingsrundan är det meningen att igen styra löneutvecklingen uppåt.

Bakom lönerna som stampat på stället eller rentav sjunkit finns ett seriöst politiskt problem: statsmakten har upprepade gånger brutit sitt löfte om en stabil resurstilldelning för universiteten. Nedfrysning av universitetsindexet har blivit kutym, och regeringens nedskärningsbeslut förvandlade den långsamma avtyningen till massuppsägningar.

På så sätt har vetenskaparen kunnat bli arbetsmarknadens högutbildade lösdrivare utan regelbunden inkomst, arbetsgivare eller arbetsplats. Fastän universiteten inte alltid har förtjänat vetenskaparens lojalitet, bör stoltheten över eget kunnande få bevaras. Detta vill förbundet stödja och samtidigt svara på medlemmarnas förändrade behov med rätt riktade serviceformer.

Lyckligtvis är solidariteten mellan vetenskaparna orubbad. Även om nedskärningarna och förhastade beslut ibland har drabbat något universitet eller någon bransch värre än några andra, finns det i förbundet ingen kamp mellan centrum och periferi eller hårda och mjuka vetenskaper — saken är gemensam.

I medlemmarnas problem blir gränserna för fysisk och mental ork allt mera synliga. Majoriteten betungas av osäkerhet i snuttjobb, och stressen ökas av finansieringssystemet. Många ansöker om pengar till sin egen lön i stället för att göra det som de blivit anställda för. Arbetsbördan kan helt enkelt vara för stor.

Inget blir lättare av att det politiska visionsarbetet under hösten utvecklats till ett projekt med enhetlig högskolelagstiftning som mål, vilket skulle tillåta fullständiga fusioner mellan universitet och yrkeshögskolor. Har det i brist på innehållsmässig vision igen beslutats att genomföra en organisationsreform? En helt ny universitetslagstiftning genast efter reformen år 2010 låter överdimensionerad. Hur många gånger i seklet — eller årtiondet — är det meningen att genomföra ”århundradets universitetsreform”?

Forskarförbundet har i alla tider haft långvariga aktiva medlemmar. Först i raden var pionjärgenerationen på 1960-70-talet. Av de senaste tidernas centrala opinionsbildare och ansvarsbärare har många kommit med i verksamheten på 80-90-talet, och bland dem kan vi nämna vår omtyckta och uppskattade verksamhetsledare Eeva Rantala, som nu går i pension. Den generation som håller på att ta över har lärt sig att klara sig mitt i vetenskapens globalisering och en allt starkare konkurrens. Förbundet blir äldre, men under de kommande åren kommer det säkert att föryngras i ansiktet.

---