Ledare

Med förtroende som mål

Money talks, university walks, lyder talesättet. Med andra ord kräver verksamhet pengar. Detta torde vara en självklarhet, men diskussionen kring högskolesektorn präglas i flera sammanhang av ett antagande enligt vilket saker och ting sker utan resurser eller ansträngning. Trollformler (digitalisering, kontinuerligt lärande, ”titta in”-kurser etc.) svävar i luften utan någon konkret plan för förverkligande. Varje studiepoäng och helhet har sitt pris. En finansieringsmodell som inriktar sig på produktion av examina lämpar sig dåligt för mindre helheter. Att uppdatera och utveckla sitt kunnande för att motsvara arbetlivets behov kräver dock strukturer som inte kommer fram i den nuvarande finansieringsmodellen.

Också möjligheten för studerande i andra stadiet att ”titta in” i studier på högskolenivå bör diskuteras ur den regionala jämställdhetens och resursfördelningens synvinkel. Speciellt viktigt är det att garantera den regionala jämställdheten: i praktiken har endast studerande i högskoleorter möjlighet att delta i kontaktundervisning. Å andra sidan kräver nätbaserade kurser en separat satsning.

Det finns gott om goda exempel på samarbete mellan skolor och universitet. Det är dock en annan sak att erbjuda möjligheter att avlägga studier i en större skala. Det vore oskäligt att kräva att läraren tvingas ensam fundera på hur hen sköter den extra arbetsmängden; passiva nittio minuters föreläsningsmonologer hör ju till en gången värld, och i stället samarbetar läraren med studenten på många sätt under inlärningsprocessen. Att möta den studerande personligt eller virtuellt kräver dock resurser. Ofta är finansieringen av olika utvecklingsprojekt tidsbunden och begränsad. När pengarna har ätits upp skulle man gärna önska sig att de funktioner som redan blivit etablerade kunde finna en motsvarande resurs i grundfinansieringen. Också efterfrågan på olika stödtjänster ökar i samma mån; dessa uppgifter har ju nedlagts och/eller flyttats över till lärare och forskare, men de hör helt tydligt till en sakkunnig stödpersonal.

För tillfället behandlas budgetförslaget i riksdagen. Visst ska t.ex. Finlands Akademi få en tilläggssatsning på kunnande och forskning, men helheten kan dock anses vara en besvikelse eftersom universitetens centrala mål inte blev uppnådda: t.ex. vad universitetens finansiering beträffar ligger universitetsindexet fortfarande i is.

Även om högskolediskussionen domineras av pratet om pengar, kan vi också lyfta fram något positivt. Arbetet kring högskolevisionen 2030 har lyft fram behovet att diskutera hur universiteten kunde bli Finlands bästa arbetsplatser. Enligt min åsikt bör vi börja med att öka varje lärares och forskares egenmakt i förhållande till sitt eget arbete. Lärarnas och forskarnas inre motivation — ofta talar man rentav om ett kall — behöver vi väl inte diskutera skilt, utan orsakerna till minskad arbetsglädje och arbetshälsa torde vi finna i en förändrad verksamhetsmiljö.

Förtroendemännens och arbetarskyddsfullmäktiges arbete lär på många ställen ha blivit svårare, och förhandlingsatmosfären har trängts undan av en diktatkultur. Att tillsammans med arbetsgivarparten komma överens om sakliga spelregler är inte en kostnadsfråga. Det är ytterst viktigt att vända den negativa trenden och återuppliva optimismen i arbetet. Till Finlands bästa arbetsplatser är det ännu en bit att gå.

---