Ledare

När det lider mot jul

Julen närmar sig tyst men säkert, så även förhandlingarna kring kollektivavtalet. Tidtabellen är densamma för både lutfisk och förhandlingsmålen. Önskemålen har bokförts omsorgsfullt och skickats vidare. Gemensamt för julen och förhandlingarna är också det att innehållet i paketet förblir en hemlighet ända till det sista.

Som det framgår ur Oskari Onninens artikel i detta tidskriftsnummer är universitetens kollektivavtal en egenartad skapelse. Till skillnad från många andra kollektivavtal i undervisningsbranschen är många frågor kring arbetstiden i universitetslärarnas och -forskarnas kollektivavtal rätt diffust definierade. Detta leder lätt till olika tillämpningar och tolkningar på lokal nivå. Det är inte ofta parterna lyckas uppnå samförstånd om dessa.

Det finns dock ingen återvändo till forna tiders tjänstekollektivavtal med sina detaljerade bestämmelser, vilket i sig är bra, för världen har förändrats. Detsamma gäller också det nuvarande avtalet, som likaså behöver utvecklas. Med utveckling avses dock förändringar som bör skrivas in i ett gemensamt avtal i enlighet med lärarnas och forskarnas verkliga arbetsbeskrivning, i stället för att vara det moderna språkbrukets motsvarighet till begreppet försämring. Till exempel kan maximiantalet kontaktundervisningstimmar för universitetslärare vara 394 timmar per läsår. Hur kunde detta utvecklas till att motsvara dagens verklighet? Hur uppdatera definitionen? Antalet timmar? Vad avses med kontakt?

Förhandlingsorganisationen för offentliga sektorns utbildade FOSU rf har inlett en kampanj vid namn Avtalssoppa, vars syfte är att informera medlemmarna om allt som ingår i kollektivavtalet. Jag rekommenderar varmt att envar ska bekanta sig med kampanjen!

Å andra sidan finns det en hel del relevanta detaljer som inte tas upp i avtalet, utan de bara blir på ett eller annat sätt, beroende på arbetsgivarens beslut. En av dessa gäller arbetsutrymmet där läraren och forskaren förutsätts göra sitt arbete. Av hävd har olika universitet löst utrymmesfrågan på relativt lika sätt, låt vara att t.ex. doktorander och stipendieforskare fortfarande ofta saknar rätt till arbetsrum.

En alldeles ny utmaning möter vi dels i planerade märkbara inbesparningar i utrymmeskostnaderna, dels i nya undervisningsformer. Nya campusprojekt belyses med vackra observationsbilder som sällan föreställer något som med traditionella termer kunde beskrivas som forskning eller undervisning. Väggarna kan dock inte existera bara för att möjliggöra verksamheten för den konkurrenssatta restaurangen, erbjuda klubbrum för ämnesföreningar eller gemensamma flexrum, utan det vore önskvärt att universitetets kärnverksamhet fortfarande skulle få plats i universitetets utrymmen.

Narrativet människor vs. väggar innehåller en felaktig motsättning, eftersom väggarna styr människornas möjlighet att utföra sitt arbete: en flexmiljö lämpar sig dåligt för undervisning, handledning och forskning.

Campusvisionerna innehåller sällan så många lugna tysta rum att dessa skulle möjliggöra meningsfulla möten. Caféer och offentliga bibliotek lämpar sig dåligt för konfidentiella handledningsdiskussioner. I undervisning erbjuder Distans-Finlands kyliga universitet som lösning platt interaktion via Teams och Zoom. Den offentliga diskussionen präglas av en stark önskan att få vara delaktig i en gemenskap. Därför bör man i samband med renoveringar låta användarna av de framtida utrymmena komma till tals. Det gäller att lyssna, inte bara att höra. Konsulter och arkitekter gör det som beställaren betalar för, men det är skäl att också lyssna på dem som gör universitetens resultat: lärarna, forskarna och studerandena.

Svensk översättning Leena-Maija Åberg-Reinke

---