I talkoanda

Under de senaste tiderna har regeringen försökt höja finländarnas talkoanda. Än är det frågan om utmaningar inom skogsindustrin, än är det frågan om sjukvårdens omorganisering eller förnyelse av universitetslagen. Tillsammans skall vi få Finlands träd ur skogarna för industrins bruk, tillsammans omorganiserar vi både sjukvården och högskoleväsendet. Det gemensamma målet är en bättre produktivitet och lyckliga människor. Lösningen till utmaningarna står att finna i de nya styrsystemen, de strukturella förändringarna och i omvandlandet av allting till en köp- och säljbar produkt.

Det är förståeligt att man inom skogsindustrin processerar och förädlar virket till olika produkter, som sedan marknadsförs. Ifall kommersen inte löper enligt önskan uppsägs industriarbetarna. En parallelldragning till sjukvården är köp- och säljbara produkter varvid linjestyrningen innebär att patienten görs till en kund och man köper hälsa från en servicechef. I moderniseringens namn har man helt förbisett substanskunnandet och personalens åsikter. Detta har tydligt framgått i organisationsförnyelsen av Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt. Den överkörda personalen gjorde uppror och styrelsen måste ta time out. Troligen är samstämmigheten inte så god för tillfället.

Förberedelserna av den nya universitetslagen fick en liknande start, men nu har lagförslaget varit på remiss och tiden löpte ut den 15 oktober. Under september månad har det inte varit brist på tillfällen, som både undervisningsministeriet och universitetens ledning anordnat, med syfte att höja vår talkoanda. Lagförslaget är en ramlag, som möjliggör att varje universitet kan tillämpa sina egna förvaltningsregler på flere olika ärenden. Universiteten uppmuntras att profilera sig. Hoppeligen genomförs detta med kvalitet både på verksamhet och personalpolitik.

Styrelsen vid Forskarförbundet har fäst stor uppmärksamhet vid lagförslagets form av universitetens styrmodell. Den fyller inte kraven på självstyre som grundlagen förutsätter. Grundlagen beskyddar forskningens, konstens och den högre undervisningens autonomi. I lagen har inskrivits en modell känd inom aktiebolagsstyrelser. Här koncentreras makt och ansvar hos styrelsen och merparten av styrelsemedlemmarna väljs utanför universiteten. Vem styrelsen är ansvarig för förblir oklart. Det finns inte inskrivet i lagen något organ som skulle fungera som motvikt till den starka styrelsen. En dylik toppstyrd modell är klart mer begränsande än i de flesta andra universiteten i Europa. Ifall lagen förverkligas som den nu är skriven raserar den de facto vårt nuvarande självstyre. Det finns också fara att detta blir ett prejudikat, som också i framtiden möjliggör annan slags verksamhet, som står i strid med grundlagen.

Verksamhetskulturen inom universiteten, dvs samhällets centrala sakkännarorganisationer, har under århundraden baserat sig på tillit och kollegialt beslutsfattande. Detta har varit ett fungerande konsept som skall bevaras och som nu måste försvaras. För att de gemensamma förhopppningarna samstämmigt skall uppfyllas bör lagen ändras så att universitetens värden bättre respekteras. Kärnan i talkoandan är tron på ett gemensamt mål och dess möjligheter att förverkligas. När förtroendet tryter är det svårt att nå det gemensamma målet.

Tro finns det gott om i universiteten men också ett kritiskt förhållningssätt. Det har vi skolats till. Man behöver inte vara en alltför märkvärdig guru i förändringsledarskap för att inse att förändringsprocessen inte lyckas ifall personalen inte involveras från första början. Lagförslaget i dess nuvarande form kommer inte att få personalens stöd. Detta innebär att man inte inom universitetsvärlden kommer att nå den förnyelse som siktar på att förvandla universiteten till ännu bättre och mer lockande arbetsplatser. Det är skäl att ta personalorganisationernas utlåtanden på allvar. Annors kan talkoandan slockna innan den ens på allvar flammat upp.

Ragna Rönnholm
ordförande, Forskarförbundet