Kolumn

Besviken på styrelsen – byt ut den!

De senaste åren har varit tunga för många universitet. På grund av att politikerna svek de löften om garanterad finansiering de gav i samband med universitetsreformen, har majoriteten av universiteten tvingats ingå samarbetsförhandlingar. Av ca 27—30 000 årsverken har det försvunnit ca 1 700 jobb. Det är ca 6 % av arbetsplatserna. Den dåliga stämningen, besvikelsen och till och med ilskan har på många universitet varit påtaglig.

Trots det här anser kanslichef Lehikoinen att vi, dvs universiteten, har det historiskt ekonomiskt bra. Om vi för stunden omfattar det hon säger — att finansiering en allt jämnt är på en relativt hög nivå — bör vi söka boven i dramat på annat håll. Ledarskapet inom universiteten har definitivt kritiserats. Förtroendet för ledningen, dvs rektorer, prorektorer, dekaner och direktörer är på många håll kört i botten. Problemet här är att vi inte direkt kommer åt dem med de medel som nu finns.

En orsak till det här är den nuvarande universitetslagen. Politiker tror att de genom den stora fantastiska reformen — den som dåvarande minister Katainen sade att var århundradets reform — gav mera autonomi åt universiteten. Dessvärre koncentrerades den eventuellt ökade autonomin enbart till rektorerna och universitetens absoluta ledning. Ytterligare stärktes universitetens ekonomi bland annat genom kapitalisering och fundraising, för att ge universiteten en starkare ekonomisk ställning. På många håll är dessa medel till och med klokt placerade med en acceptabel avkastning som extra guldkant. På andra håll är det oklart hur dessa medel används, eftersom en del universitet sparkar folk samtidigt som de gör vinst med god marginal.

Ett av problemen är att avkastningen inte används. Var det så politikerna tänkte då de beslöt om dessa pengar? Antingen påstår ledningen att medlen är placerade så att de inte kan användas eller så vägrar man räkna in avkastningen i resultaträkningen för att på så sätt täcka kostnaderna. Då ser naturligtvis resultatet sämre ut än det är utan denna guldkant.

I det här skedet är det skäl att fråga oss på universiteten om vad vi egentligen vill. Vi vill naturligtvis leverera kvalitetsundervisning, toppforskning och innovationer samt fungerande affärsmodeller. Det är svårt i nuläget. Låt oss omformulera frågan. Vad kan vi göra i det här läget? På kort sikt kan vi inte lyfta Finland ekonomiskt och även om universitetssamfundets ord väger ganska tungt hinner vi inte skriva om lagen i sådan form att nuvarande riksdag skulle godkänna förslaget.

Alltså återstår att inse allvaret i dagens situation. Tiden att sitta i kafferummen och i tv-soffan därhemma och vara upprörd är förbi. Även den akademiska, civiliserade diskussionens tid är förbi. Det är tid att agera. Så vad kan vi göra? Ifall vi hade varit i Frankrike hade vi varit ute på barrikaderna för länge sedan. Den stilen ligger inte riktigt för vårt finländska lynne. I stället kan vi slå upp i lagboken, §22 i Universitetslagen, och följa vad som är stiftat i lag.

Poängen är att det är universitetskollegiet som utser de externa medlemmarna och fastställer valet av de interna representanterna i styrelserna för universiteten. Ifall de som är besvikna på hur styrelserna har agerat, antingen aktivt genom tvivelaktiga (?) beslut eller passivt genom att överlåta all makt åt rektor, inte gör nåt kan vi skylla oss själva. Om vi däremot tar i och städar i de styrelser där städning behövs, då visar vi på civilkurage.

Vi måste alltså påverka universitetskollegiet. Universitetskollegiet måste se till styrelsen agerar enligt kollegiets uppfattning och styrelsen bör se till att rektor gör det. Ta aktivt ställning. Just du — du som jobbar på ett universitet. Ställ krav! Hjälp till att få tillbaka autonomin för universiteten. Ifall styrelsen inte agerar enligt kollegiets uttryckliga vilja bör kollegiet inte bevilja ansvarsfrihet åt styrelse och rektor då årets bokslut fastställs. Där missnöje finns, där ska styrelsen bytas ut!

---