Kolumn

I väntan på vägkartan

I slutet av sommaren tog diskussionen om universitet och yrkeshögskolor ny fart. Från ministerhåll har man kastat fram tanken på en gemensam lag för dessa två. Samtidigt har man poängterat att detta endast ska debatteras, inte förverkligas (åtminstone ännu). Då ställer jag mig frågan om varför vi ska diskutera detta, ifall ministern inte menar allvar. Eller är besluten om en ny gemensam lag redan fattade och diskussionen är ett spel för kulisserna? Har vi en framtid och är den redan utstakad?

På ministeriets visionsdag i september lyftes sammanslagningen av de två universiteten och yrkeshögskolan (T3) fram som bra exempel på en positiv utveckling. Hur så? Det är skrämmande att man populistiskt bestämmer hurdant resultatet kommer att bli redan innan nån sammanslagning ens har genomförts. Vi vet faktiskt inte om de som kommer att utexamineras från denna sammanslagning till universitet verkligen är bättre än de som kom från de mindre, ursprungliga enheterna. Att servera populistisk retorik som fakta ligger visserligen i tiden, men är trots det förkastligt. Världens absoluta toppuniversitet är fortfarande ganska små enheter.

Yrkeshögskolorna har fört fram sina specialbehov som en utmaning då högskolevärlden i Finland ses över. För mig har det blivit otydligt vad dessa specialbehov kan vara — annat än bli universitet förstås, att utbilda magistrar, yrkesdoktorer och ta över en del av forskningsresurserna. Det har förts en diskussion om vi har alltför många universitet i Finland. Ifall vi även gör universitet av alla yrkeshögskolor får vi tre gånger flera universitet än nu. En sak är i alla fall säkert — det är alldeles för mycket. Högskolorna får inte urvattna våra universitet. Här kan en ny gemensam lag i bästa fall dra upp en tydlig gräns för vad yrkeshögskolorna får göra och i vilken riktning de inte ska gå.

I samma diskussion har man även pekat på universitetens tillkortakommanden. Den här gången åsyftar jag inte bristen på fantastiska innovationer och kunnigt folk som kan föra ut dessa i en global värld, utan ”problem” i doktorandutbildningen. Ett ”problem” som framförts är att en person med högre yrkeshögskoleexamen har svårt att bli antagen till doktorandprogram i Finland. Hittills har diskussionen varit alltför artig för att säga som det är — de flesta kanske inte håller måttet. Universiteten har de facto höga krav på de antagna, där självständigt, analytiskt tänkande som grundar sig på vetenskap är centralt. Man har även problematiserat det faktum att förhållandevis få doktorer får jobb ytterom universitetsvärlden efter sin doktorsexamen. Här vill jag påminna om varifrån de överstora målsättningarna på utbildning av alltför många doktorer kommer. Det var inte universiteten som krävde att få producera så många doktorer, även om de inte har råd att låta bli.

Från många håll har man krävt att den existerande, nuvarande universitetslagen bör revideras. Så även jag. Naturligtvis öppnar sig möjligheter att reparera de påtagliga bristerna i den nuvarande lagen, ifall vi får en ny [bra!] lag. När jag sagt det måste jag understryka att detta ingalunda är en fullmakt för vilken som helst ny lag. Innehållet och tydlig arbetsfördelning är helt avgörande. Ifall processen är liknande som vid den förra universitetslagen, dvs att vi som skapar innehåll och gör resultat på universiteten blir överkörda, kommer diskussionen att bli frän — och utfallet av lagen kan bli en flopp. De förefaller som om tron på strukturer och lagar är större än förmågan att skapa goda förutsättningar för kvalitativt innehåll. Ifall vi den här gången blir hörsammade, kan universiteten ha en bra framtid och framför allt skapa en bra framtid för Finland. Det kan även gå precis tvärtom.

---