Ledare

Akta er för resultatfällan

Föreställ dig ett stort eller ännu större företag som framställer produkterna A, B, C, D och E. Företaget har en stor kund som ansvarar för ca 2/3 av dess inkomstflöde. Kunden bestämmer vilka varor som beställs och vilka egenskaper de ska ha, låt vara att vissa detaljer kan diskuteras. Om företaget mottar andra beställningar baserar sig framställningen på det kunnande som utvecklats vid huvudlinjerna.

Då och då ändrar storkunden på sin beställning. F och G ersätter egenskaper hos E, A och B, eller så ändras beställningens storlek. Eftersom företaget är ekonomiskt helt beroende av kunden och motsvarande efterfrågan inte finns annanstans, förnyas produktionslinjerna och personalens arbetsinsats plus resurserna förflyttas från en linje till en annan för att kunna leverera beställningarna och trygga företagets ekonomi.

Grovt taget så här fungerar universitetens finansieringsmodell som baseras på resultatstyrning. Förespråkarna för modellen hävdar att den inte äventyrar universitetens autonomi, för finansieringsmodellen är bara en allokeringsmodell. När pengarna har allokerats får universiteten fritt avgöra hur de använder dem.

Detta kan stämma, men om resultatet för verksamheten blir något annat än det som står i beställningen ger ministeriet inte en cent för det till universitetet. Dessutom kommer likadana prestationer från landets övriga universitet som gör sitt bästa för att öka sin andel av inkomstflödet. Således är det skenheligt att anta att universitetens ledning kunde frigöra sig från finansieringsmodellens bojor och ändå nå ekonomisk framgång.

I internationell jämförelse är de finländska universitetens finansieringsmodell exceptionellt resultat- och konkurrenscentrerad. Då definitionen av resultaten och konkurrensen kring dessa leds av ministeriet under statsrådets styrning, blir målet för universiteten alltför ofta att fylla ministeriets önskemål.

Detta är kanske den mest djävulska egenskapen i den resultatbundna ”underleverantörmodellen”, och den berör var och en vid universiteten. Ända från yngsta doktoranden vet alla t.ex. vad som avses med Jufo 1-3: med någon sannolikhet vetenskaplig kvalitet, men med full säkerhet pengar och en huvudklappning från ledningen.

Universiteten borde se sina ”kunder” – om vi får använda ordet – huvudsakligen på helt annat håll: i studenter, företag, medborgarsamhället och överallt där vetskap och kunnande behövs. Blicken borde främst riktas på forskning och dess krav ställas speciellt av det nationella och det internationella vetenskapssamfundet.

Om de finländska universiteten i likhet med många andra länder hade mer grundfinansiering utan bindning till resultatindikatorer, kunde blicken riktas lättare från ministeriet till vetenskap, medborgare och företag. Det vore då möjligt att diskutera direkt utgående från bindningsgruppernas önskemål och resurser. Ministeriets resursstyrning är ett urstarkt verktyg, och tillräckligt antal önskemål från regeringen och tjänstemän kunde förverkligas även om verktyget var lättare.

Resultatfinansieringsmodellen har försvarats med att speciellt den examensbaserade finansieringen har varit rätt stabil historiskt sett. Under de senaste åren har den årliga variationen i slutresultatet av resursfördelningen varit liten, men det löser inte modellens grundläggande problem, som att personalen får uppleva hur resurserna ryckts från en produktionslinje till en annan. Det garanterar inte heller någon stabil finansiering framöver.

Resultatet av Utbildnings- och kulturministeriets visionsarbete blev ett förslag till ny finansieringsmodell, som publicerades 24.10. Tyvärr ökar modellen inte universitetens innehållsmässiga handlingsfrihet, lika litet som den garanterar en stabilare eller enklare finansiering jämfört med den nuvarande modellen.

---