Kolumn Åke Finne

Det som saknas från Vision 2030-rapporten

Jag råkade se ett utkast till en rapport om arbetet kring Vision 2030-arbetet och i vilken det dessvärre finns en del att önska. En del utlåtanden, såsom att förbättra universitetskollegiets status lagstiftningsvägen, har totalt negligerats då man sammanställt rapporten. Andra justeringar är minimala, såsom systemfelet med att de bästa studenterna som får anställning direkt utomlands efter examen, klassificeras som arbetslösa trots att just de klarar sig utmärkt i en tuff, internationell konkurrens. Det som saknas helt i utkastet är ett genusperspektiv, med tanke på att vi lever i efterdyningarna av #metoo. Att inte vilja se genusproblematiken är en form av trakasserier och att förbise jämställdhetsfrågor i en dylik rapport kan därför diskuteras.

Jag gjorde en sökning på ordet ”jämställdhet” (fi: tasa-arvo) i utkastet till rapporten jag hänvisar till. Ingen träff överhuvudtaget. Intressant att visionsarbetet missat detta. Om vi vill göra något åt jämställdheten behövs de här frågorna lyftas fram och aktivt åtgärdas. Vi har inte råd att förlora de skarpaste hjärnorna i lilla Finland. Jag råkade även se siffrori på könsfördelningen indelad i karriärsskedets 4 nivåer från en tidsperiod om 8 år från ett universitet och misstänker att det ser så här ut på de flesta ställen i Finland. Vi ser en tydlig s.k. ”Scissors graph” i figuren och man behöver inte vara någon visionär för att konstatera att det inte skett om någon större förskjutning i genderbalansen över tiden.

Det här med jämlikhet är viktiga frågor eftersom man sagt att universiteten ska sträva efter att bli Finlands bästa arbetsplatser. Jag antar att det här även gäller för kvinnorna i branschen. För att uppnå detta krävs både insikt och verktyg. Hoppas de som bereder underlag till visionsarbetet kommer till insikt eftersom det behövs ordentliga tag om jämställdhetsfrågor. Även verktyg behövs helt klart. Påfallande många i karriärstegens övre skikt är alltjämt män, trots att doktoranderna ofta är kvinnor. Antingen är män faktiskt fiffigare eller så finns det ett systemfel i universitetsbranschen.

Acatiimi har de senaste åren flera gånger lyft fram forskarflykten (brain drain; aivovuoto). Finlands bytesbalans över högutbildade har varit negativ redan en längre tid. Att se över jämställdhetspolicyn kunde vara ett sätt att stoppa åtminstone en del av den flykten. Det här är inte något som bara korrigeras av sig själv — det behövs målmedvetet arbete och en klar vision även på detta område.

Vi behöver alltså mera än ett konstaterande att det är så här det ser ut i universitetsbranschen. Annars händer ingenting. Då liknande siffror som i figuren presenterades på ett universitet i Sverige reagerade man omedelbart, eftersom det ansågs som helt oacceptabelt. Ministeriet drar nu upp linjerna för hur universiteten ska se ut 2030. Därför undrar jag hur de ställer sig till sådana här siffror. Är de lika oemottagliga som för argumentet om att stärka universitetskollegiet och problemen med att klassificera de bästa magistrarna som arbetslösa, eller kommer krav på synbart bättre jämställdhet att bli en del av vägkartan för att göra universiteten till de bästa arbetsplatserna i Finland? Är universiteten mera jämställda år 2030? Det återstår att se.

ⁱ Uppgifterna grundar sig på preliminärt material av Sanchi Maheshwari och Nikodemus Solitander

---