Universitet: samfund eller verkstad?

Jäktet och konkurrensen har börjat spoliera arbetet på universiteten. Detta har jag fått höra på flera håll. Livet styrs av tidtabeller och tidsfrister för ens ansökningar och referee-artiklar. Många säger att det kreativa arbetet har börjat smaka trä.

Hoppsan! Universiteten har ju haft jäkt och konkurrens mellan individer, forskarsamfund, vetenskapsgrenar och -skolor långt innan någon hade hört begreppet dead line. Även vid olika forskningsinstitutioner har man satt krokben för så många konkurrenter som möjligt. Ingenting nytt på den fronten alltså.

Något har ändå hänt. Universitetet tycks börja bli ett ställe där individerna gör sig gällande. Under Kekkoneneran uppskattade man tillhörigheten till universitetssamfundet, och ofta ansåg man det viktigare att arbeta för den goda saken än att få materiella fördelar av jobbet.

Idag är universitetet inte längre så klart ett samfund utan snarare ett ställe där man jobbar, såsom ett sjukhus eller en bank. Dessa har sina egna normer och kutymer. Kallet saknar då betydelse, medan det i vetenskapssamfund just är kallet som driver dem som sysslar med kreativt arbete framåt. Offra dig för den ädla saken.

Vad totalarbetstiden beträffar så fick lärarna i höstas sällskap av universitetsforskarna. Den årliga arbetstiden är fastställd men uppföljs knappast alls. Praxisen är inskriven i arbetsvillkorsavtalet och allt borde vara okej, men icke sa Nicke. Det finns vissa problem med universitetsarbetets frihet.

I år har de unga forskarna varit oroliga för det oavlönade arbetet som medföljer totalarbetstiden. Resultaten är avgörande, inte antalet arbetstimmar, vilket ibland ökar trycket på att göra långa dagar (och nätter). På vilken blankett ansöker man om ersättning för övertidsarbete? När kan man hålla semester då det inte finns någon rätt till semester?

Nåväl, visst finns det problem även hos dem som har kontorstid. På flera universitet har biblioteken tagit en tydlig linje beträffande vem som under arbetstid får vara med på förtroendemannadagar eller fackförbundsmöten, och på vissa håll måste den anställda ta ut semesterdagar för att kunna delta.

Traditionellt har Akademiska Informationsspecialister INA rf varje höst haft sin egen programdag på bokmässan i Helsingfors, men hur länge kan detta fortsätta om arbetsgivarna anser att sådan upplysningsverksamhet inte alls har något med arbetsuppgifterna att göra?

Kring universiteten finns massor av människor som nog skulle höra till ett fiktivt samfund men som inte är anställda på sin arbetsplats. Dem som fått stipendier från stiftelser vill man inte alltid vidkänna som medlemmar av samfundet.

I allmänhet har bara personer i anställningsförhållande rösträtt i universitetsvalen. Stipendieforskarna har inte heller arbetslöshetsskydd, och de kan inte vara förtroendemän då de saknar arbetsgivare. En del av stipendieforskarna torde också vara tvungna att betala hyra för arbetsrummet. De måste få en rimlig ställning så fort som möjligt. Dock har de ett primitivt socialskydd via LPA (MELA), tack vare fackets idoga påtryckningar.

Ligger det inte i vårt gemensamma intresse att utveckla universitetet som ett samfund som består av sina medlemmar? Ett samfund där man följer reglerna men där det också är tillåtet att använda sunt förnuft? Vi kan nog!

Tapani Kaakkuriniemi
Ordförande
Forskarförbundet

• Artikkeli löytyy painetun lehden sivulta 4