Lyckan i egna händer

Vi har fått höra att universitetet har bättre förutsättningar för sin verksamhet nu när de har fått mer autonomi. Alltså har universiteten lyckan i egna händer, m.a.o. tvingas de vara fria.

Autonomi betyder ordagrant att man har egna lagar. Således är en organisation autonom när den själv (auto) stiftar de lagar (nomoi) som styr dess interna verksamhet. I detta hänseende lämnar autonomin mycket övrigt att önska.

Självfallet är universitetslagen inte skriven av universiteten själva utan av riksdagen, såsom sig bör. Men just när det hade skapats en fungerande modell för universitetens finansiering lade regeringen universitetens budgetbaserade finansiering i is för halvtannat år. Den internationella recessionen som också drabbade Finland kom verkligen olämpligt. Det blev svårare att samla ihop ett grundkapital, och regeringen hänvisade till recessionen när den försvarade sitt beslut om finansieringen.

I höst avgör riksdagen om universitetslagen eventuellt bör ändras. Så beslöts det ju när lagen stiftades. Jag anser att det behövs en ändring. Lagen har många brister, liksom också en del lägre normer som baserar sig på lagen.

I universitetens beslutsfattande har styrelsen en dominerande roll. På samma sätt framhävs även den ur affärslivet lånade ledarstyrda linjeorganisationen genom hela maskineriet. Men vad skulle hända om vi gav makten åt folket?

Dock ställde Paavo Haavikko en klok fråga i librettot till Aulis Sallinens opera Ryttaren: När folket får makten, vem får den? Folket borde representeras av ett autonomt organ med ett flertal folkvalda medlemmar. Universiteten borde ha samma organisationsmodell som kommunerna, då styrelsen skulle ansvara för sina förehavanden inför fullmäktige. Annars fungerar autonomin inte. Och här finns ingenting att frukta: det är sällan fullmäktige avskedar kommunstyrelsen — och när det faktiskt sker är det knappast utan orsak.

Eftersom ett universitet inte är ett bolag och inte heller leds enligt lagen om aktiebolag, behöver styrelsen en motvikt. Det är ju otroligt att en styrelse kan sitta ut sitt mandat utan att någon instans kan ifrågasätta dess beslutsfattande. Universitetsväsendet är dock rätt diffust: en skvätt bolagsmässigt översitteri, en nypa demokrati och en terminologi med element ur diskursen inom academia, parlamentarism och byråkrati.

I brist på bättre är universitetskollegiet nu ett slags representativ diskussionsklubb. Dess makt bör förstärkas. Kollegiet kunde mycket väl godkänna strategin, verksamhetsplanen och budgeten.

Också stadgan borde godkännas av detta ”folk”. Regelbundna träffar mellan styrelsen och kollegiet borde skrivas in i lagen, såsom det brukar vara i parlamentarismen. Även vid stiftelseuniversiteten bör man förstärka det folkvalda förvaltningsorganets ställning och makt.

Och löneuppgifterna? Jag tror att inte ens koderna för avfyrning av USA:s eller Rysslands kärnvapen är så noggrant hemlighållna som löneuppgifterna vid våra universitet. Varför? Löneuppgifterna samt alla tillägg och bonusar vid ett autonomt universitet bör göras offentliga.

Universiteten kan även fatta egna beslut för att förbättra personalens möjligheter att påverka. Då fattas rekryteringsbesluten inte i egna kabinetter, utan personalrepresentanterna är med om att besluta om de viktigaste rekryteringarna samt verksamhetsplanen och budgeten. Även i institutions- och projektförvaltningen borde man nu övergå till en mera kollegial modell. Sin lycka har ju det autonoma universitetet i egna händer.

Tapani Kaakkuriniemi
ordförande
Forskarförbundet

• Artikkeli löytyy painetun lehden sivulta 5