Universitetets parad- och skuggsida

I tredje delen Moi universitety (Mina universitet) av sin självbiografiska trilogi beskriver Maksim Gorkij i naturalistisk stil sitt liv under 1800-talets sista årtionden, då han sökte till universitetet i en stad vid Volgafloden. Han blev inte antagen utan de akademiska studierna byttes ut mot jobb i ett bageri. Där kom han dock i kontakt med radikala studenter vilkas studiecirklar gav honom en och annan tankeställare. Denna tid var enligt Gorkij en fullgod ersättning för akademisk utbildning, och han ansåg också att den radikaliserade hans författaretik.

Även den finska universitetskarriären kan anses ha sin parad- och avigsida. Se på fasaden, och universitetet verkar erbjuda förutsättningar för en karriär. Det ger förutom lönearbete även utmaningar, och nya svar på frågor inom vetenskap har gett forskarna synlighet.

Avigsidan representeras av de universitetsanställdas fragmentariska karriärer. Vid sidan av permanent och semi-permanent personal finns det vid universiteten också andra människor som sysslar med akademisk verksamhet men som inte alltid syns då resultaten och vinningarna överförs till databaserna.

Alltid finns det sådana vilkas tidsbestämda anställningsförhållanden tar slut och gör dem själva till dropouts som nu söker ny finansiering genom att delta i stipendiebingon. Få av dem torde dock hamna i ett bageri: utan hygienpass saknar du behörighet inom den branschen.

Tenure track –systemet har tillämpats i en relativt anspråkslös skala vid våra universitet. Det gynnar forskare som är i början av sin karriär men för äldre forskare är det svårt och ofta rentav omöjligt att hoppa in i ett senare skede. Å andra sidan är fallet från karriärstegen lika med silvermedalj eller fjärdeplats i sporttävlingar: det är alltid en förlust. Det saknas en hederlig exit-utväg.

Vad den färska pensionsåldersdebatten beträffar behöver universitetspersonalen inte bära på ett dåligt samvete: redan nu är den genomsnittliga pensionsåldern 65 år och för professorerna över 67 år. Förhoppningsvis dödar de färska normativa lösningarna inte viljan att fortsätta jobba så länge som möjligt.

Men vad göra med energiska och arbetsvilliga akademiska pensionärer? Om den vetenskapliga behörigheten räcker till kan de ingå forskar- eller docentavtal. Men forskningsprojekt får en pensionär inte leda. Märkligt. Inget under att många som tvingats bli pensionärer eller är s.k. dropouts grundar andelslag med syftet att idka forskning. Via ett andelslag är det tillåtet att leda ett internationellt projekt även som pensionär.

Det finns också de som inser att en karriär vid universitetet inte är möjlig. Somliga söker sig till ”riktiga jobb”, andra grundar en firma eller ett bolag och söker den vägen finansiering hos stiftelser, eller så försöker de ingå avtal med företag för att kunna livnära sig i den hårda konkurrensen.

Vad kunde man göra? Gorkij undrade varför de undertryckta inte samarbetar utan konkurrerar mot varandra. Eller slåss. Universitetet borde vara en plantskola med plats för broddar och revor. Trädgårdsmästaren borde inte rycka loss all tillväxt som inte passar in i trädgårdens strategi utan uppmuntra alla till att verka som medlemmar av ett och samma samfund.

Tänk om universiteten vore andelslag! De kunde bestå av fakulteter och verkstäder. Det skulle bara kräva en mindre lagförändring, och den här formen torde främja såväl de vetenskapliga strävandena som demokratin bättre än vad som nu är fallet.

Tapani Kaakkuriniemi
ordförande, ForskarFörbundet

• Painetussa lehdessä sivu 4