Pusan National University runt klockan 15 måndagen den 17 augusti 2015.
Plötsligt hörs ett högljutt rop från fjärde våningen i en campusbyggnad. Det är professorn i koreansk litteratur Ko Hyun-Chul som, enligt vittnen, ropar att han "är beredd att göra ett offer för sann demokrati".
Så kastar han sig ut från byggnaden och förklaras, enligt nyhetsbyrån Yonhap, 20 minuter senare död.
Händelsen väckte förstämning bland de anställda på universitetet och fick stor uppmärksamhet i nationella media.
— Regeringen bantar universitetssektorn, fastslår sydkoreanske professorn Lee Jae-Song.
— Min reaktion var att han dog för oss övriga här och på andra statliga universitet i landet, säger Lee Jae-Seong, professor vid institutionen för engelska språket och litteraturen på Pusan National University (PNU).
Även om det är över ett år sedan den tragiska händelsen i Koreas näst största stad Busan (ibland också kallad Pusan), så har den satt djupa spår. Den fick till följd att dåvarande presidenten för PNU Kim Ki-Seob tvingades lämna sin post.
Vad den händelsen ytterst handlar om är påtryckningar från statsmakterna mot akademin. I den demokratiseringsprocess som startade i Sydkorea 1987 ingick att statliga universitet skulle få rätten att själva tillsätta sina ledare.
Men 2010 började så dåvarande regeringen att pressa på universiteten, för att få dem att godta ett system med indirekta val.
— Vad professorn som begick självmord protesterade mot var att man från centralt håll vill se universitetsledare som är lojala mot regeringen och landets nuvarande president Park Geun-Hye, förklarar Lee Jae-Seong när Acatiimi träffar honom på hans tjänsterum.
Sin akademiska utbildning har han från USA, där han 1997 tog doktorsexamen vid University at Buffalo, State University of New York.
— Min specialitet är kritisk teori, förklarar han och berättar att hans senaste bok "Postmodern Ethics, Emptiness, and Literature" gavs ut i USA i december i fjol.
Efter att ha tjänstgjort såväl i USA som vid ett flertal mindre sydkoreanska universitet, kom han 2002 till Pusan National University och utsågs 2009 här till professor.
— På institutionen är vi ett tiotal professorer och med olika inriktningar. Min professur är alltså i kritisk teori, någon annan kan till exempel vara specialiserad på drama eller Shakespeare.
— Vi har ett roterande schema för vem som är högsta ansvariga för institutionens verksamhet och det här läsåret är det jag.
Sydkorea beskrivs ibland som en ekonomisk framgångssaga och utvecklingen är imponerande vad gäller den högre utbildningen. Enligt "OECD, Education at a Glance 2015" har omkring 68 procent av sydkoreanerna i åldern 25—34 en högskoleutbildning, mot 40 för Finland, och sydkoreanerna innehar top�- positionen i världen.
Finlandssvenske Korea-kännaren Per Stenius, som bor i Seoul och talar koreanska, förklarar för Acatiimi att utbildning alltid spelat en viktig roll i landets kultur.
— Precis som de kinesiska mandarinerna hade Korea en motsvarande ämbetsmannaklass, dit vägen gick via extensiva prov. Detta var möjligheten för en korean att höja sin samhällsposition.
— Situationen idag är i mycket liknande. Kommer man in på en renommerad högskola eller ett känt universitet, är karriärmöjligheterna direkt mycket större.
Sydkoreanska ungdomar drillas redan från barnsben hårt vad gäller studier. När de kommit upp på gymna-sienivå är pressen enorm och högsta drömmen för många är att komma in på något av de s k SKY-lärosätena (Seoul National University, Korea University samt Yonsei University, även de två senare i Seoul).
En mycket hög andel sydkoreanska gymnasister går efter den ordinarie skoldagen i s k Hagwons. Det är privata institut som, enligt tidningsuppgifter, i många fall bötfällts av regeringen för att de hållit kurser ända fram till klockan två på natten...
Under ett par veckors vistelse i Sydkorea möter vi från flera håll uppfattningen, att studenterna kan tillåta sig trappa ned på takten när de väl kommit in på universitetet.
Professor Lee Jae-Seong vid Pusan National University har även undervisat vid State University of New York i Buffalo, USA, och verkar hålla med.
— I USA hade jag inte en enda student som kom till lektionen utan att ha läst in dagens textmassa. Här är det en hel del som bara dyker upp utan förberedelser, men naturligtvis finns även här studenter som läser flitigt.
Vad anser professor Lee Jae-Seong, som har USA att jämföra med, om universitetslärarnas status i Sydkorea?
— Visst har akademisk personal väldigt hög status här, men i någon mån håller det på att lättas upp. Jag tycker det är bra att universitetslärare respekteras, men det kan ju också till en del vara fråga om utanpåverk.
Till koreansk kultur hör att man inte pratar löner.
Går det ändå att säga något om sydkoreanska universitetslärares löner?
— Den var bättre tidigare än idag. Storleken varierar dock mellan olika lärosäten. En genomsnittlig sydkoreansk universitetslärare tjänar mer än exempelvis en fabriksarbetare, men ligger inte i närheten av affärsmän eller företagsledare.
Sydkorea har mer än 370 officiella institutioner för postgymnasial utbildning, bland dem 179 privata universitet och 43 statliga.
— Mina kollegor är uteslutande kvinnor, förklarar språkläraren
adjunkt Park Eun-Mi.
I ett avseende påminner de sydkoreanska universiteten starkt om våra finländska; Den ekonomiska snaran dras alltmer åt och många lärare tvingas leva med korttidskontrakt.
Universitetsadjunkt Park Eun-Mi undervisar utländska studenter i koreanska vid det privata Youngsan- universitetet i Busan. Inför varje nytt läsår får hon förnya sitt kontrakt.
— Min doktorsavhandling, om koreanskans syntax, är färdig men jag har inte hunnit lägga fram den, berättar hon för Acatiimi och tillägger:
— Som disputerad är mina chanser till en fast anställning större. Men det i sin tur kräver naturligtvis att det uppstår en ledig tjänst.
Hon stormtrivs med att undervisa och försöker hålla lektionerna helt på koreanska.
— Men det är ett väldigt svårt språk, inte minst grammatiskt. Så ibland tar jag litet hjälp av ryska och kine-siska, jag har tidigare studerat i Ryssland och varit lärare i Kina.
Lönefrågor är, som redan konstaterats, inget man talar högt om i Sydkorea. Men Park Eun-Mi har hela 20 undervisningstimmar i veckan, en månads betald semester och mellan raderna förstår vi att hon gärna skulle se litet mer i portmonnän.
— Mina kollegor är uteslutande kvinnor. Män söker sig inte till dessa uppgifter, förmodligen på grund av lönen. Men det ska dock sägas att här i Korea är också många professorer kvinnor, förklarar hon.
Ovanstående bekräftas av uppgifter som Acatiimi fått hjälp med att ta fram från koreanskspråkig departe- mentskälla.
År 2010 var 19 procent av landets alla professorer kvinnor, mot 22, 1 procent år 2015. Intressant är att notera, att 24, 8 procent av professorerna vid privata universitet i fjol var kvinnor mot endast 14, 8 procent vid de statliga universiteten.
Som ensamstående och boendes i en hyreslägenhet utanför Busans centrum, får Park Eun-Mi det hela att gå ihop.
Hur ser hon på framtiden?
— Jag vill absolut fortsätta att undervisa. Kanske uppstår åter en möjlighet att jobba en tid utomlands, avslutar hon.
Men även i Sydkorea dras nu alltså svångremmen åt. Tidningen The Korea Herald berättar om en undersökning som visar, att mellan 2010 och 2013 ökade antalet universitetslärare med tidsbestämda kontrakt från 36 till 50, 8 procent.
— Allt färre anställs för att gå från lägre till högre positioner inom akademin. Regeringen bantar universi- tetssektorn och det gäller självfallet främst oss vid de statliga universiteten, fastslår Lee Jae-Song.
Innan vi skiljs berättar professorn för oss, att han har nio timmar schemabunden undervisning per vecka.
— Till det kommer forskningen som tar mycket av min tid i anspråk.
Hela 22 veckor är undervisningsfria, vilket innebär långa såväl sommar- som vinteruppehåll.
— Kanske fortsätter jag att undervisa och forska här i Sydkorea eller så blir det i USA, avslutar han
Text och bild Sören Viktorsson
Painetussa lehdessä sivu 38
![Logo [Acatiimi]](/images/logo.jpg){kind=logo}
Etusivulle »
Sisällysluetteloon »
Tulosta »