Ledare

Kapitalstöd till universitet – vilka är fördelarna?

Det vetenskapspolitiska samtalsämnet i oktober blev undervisnings- och kulturminister Sanni Grahn-Laasonens intervju där universiteten fick löfte om kapitalstöd på hundratals miljoner euro.

Kommunikationsmässigt innebar situationen en utmaning. Lännen Medias nyhet antydde en helomvändning från den tidigare politiken. Så drastiskt var beslutet dock inte. Kapitalstödet stod inskrivet förutom i regeringsprogrammet även i Samlingspartiets valprogram inför riksdagsvalet, då partiet utlovade en miljard för ändamålet.

Nytt var beslutet att stödsumman klart kunde överstiga regeringsprogrammets 46 milj euro plus det matchande bidraget på 150 miljoner i anknytning till universitetens penninginsamling. Positivt i ministerns intervju var betoningen av grundforskning. Det var något som saknades i tidigare papper; Bengt Holmströms Nobel verkade komma i rättan tid.

Kapitalstödet sattes oundvikligt i relation till tidigare budgetnedskärningar. I samband med budgetmanglingen i augusti presenterades stödet faktiskt som en kompensation. Sommaren 2016 hade regeringen nämligen som följd av en märklig tolkning av konkurrenskraftsavtalet presenterat en tilläggsnedskärning. Såsom det i skrivande stund redan flera gånger påpekats täcker avkastningen från nämnda kapital inte på långt när det underskott som nedskärningarna 2015-16 lett till.

Å andra sidan är universitetens kapitalstöd inte synonymt med finansiering av löpande utgifter. Och i princip kan man väl göra universiteten gott även på andra sätt än genom att dra tillbaka alla tidigare nedskärningar.

Om vi försöker behandla varje sak för sig och lämna bort alla superlativ, vad blir då kvar?

Enligt en allmänt vedertagen uppfattning gagnar investerandet i universiteten förutom vetenskapen även hela samhället. Också hittills har avkastningen från eget kapital styrt universiteten förbi statsekonomins grynnor och möjliggjort nya öppningar. Universiteten har friare möjligheter då de förfogar sig över detta kapital än då de underhandlar med staten om resultatavtalet.

Men det finns också fallgropar. Kapitalet leder bara långsamt till autonomi: placeringarna bör vara väl valda och växa med ränta på ränta. Rätt granskningsperiod mäts snarare i årtionden än i år.

Om man äter upp placeringsavkastningen för att överleva, vilket fjolårets bokslut antydde, växer boägget inte. Om situationen blir bestående blir investerandet snart universitetens ”fjärde grunduppgift”. Det hör inte till kärnkunnandet och är på grund av placeringsverksamhetens allmänna risker inte heller någon hållbar lösning.

Staten får inte börja dumpa priset på examina, publikationer och andra akademiska prestationer bara därför att några universitet också har egna pengar.

Kapitalstödet kan realiseras på många sätt. Nu kopplas det ihop med strukturell utveckling vilket begränsar universitetens rörelsefrihet. Finns det alternativ? Universiteten borde kunna reagera på förändringar inom vetenskapsfältet. Politisk styrning medför risken att universiteten i stället i alltför hög grad fogar sig till linjeförändringar hos den styrande myndigheten. Förhoppningsvis lever ministerns utsago om grundforskning vidare i den förberedande arbetsgruppen.

Nu är det också dags för en öppen diskussion. Ifall det skulle komma fram senare att syftet med manövern är att skapa ett universitetssystem med två kaster, kan stämningen kring reformen bli påtagligt sämre.

Är kapitalstödet då inte någon bra sak, frågade man i oktober. Visst, och förhoppningsvis verkligen bra. Om vi undviker de värsta fallgroparna är slutsatsen ur intressebevakningens synvinkel rätt entydig. Kapitalstödet bör realiseras så bra som möjligt, men samtidigt ska vi fortsätta att kämpa för att universiteten igen på ett hållbart sätt ska beaktas i den statliga budgeten.

---