Ledare

Ordning på galenskapen

Forskarförbundets enkät till unga forskare 2017 söker svar på frågan om akademiskt snuttarbete är något för galningar. Resultaten publicerades 15.11.2018 och i egenskap av ordförande för Professorsförbundet fick jag delta i en paneldiskussion i samband med publiceringstillfället. Jag vill tacka dem som sammanställt enkäten för att ha undersökt en viktig sak, samt de övriga panelisterna och publiken för en givande diskussion.

På basis av resultaten finns det en hel del galenskap i våra förehavanden men dessa bär också drag av en fungerande arbetsgemenskap. Över en tredjedel av de som svarat upplever att semestern eller tiden för återhämtning varit otillräcklig. Lika osunt är det att osäkerheten i arbetskarriären oroar över 70% av dem som svarat. Resultaten förstärker uppfattningen att brödet är smalt och inkomsten osäker. Lika bekymrande är det att av både stipendieforskarna och de unga forskarna i anställningsförhållande upplever hela 40% att de har hamnat utanför arbetsgemenskapen.

Å andra sidan verkar disputeringen öka förtjänstnivån avsevärt. Cirka 70% av dem som svarat såg positivt eller åtminstone neutralt på karriärutsikterna. Över hälften ansåg också att universitetet skulle vara den mest önskvärda arbetssektorn i framtiden. Universiteten och forskningen har således forftarande sådan magi som inspirerar och sporrar att fortsätta.

Förutom långsiktig finansiering och fast arbetsförhållande hör också smidigt samarbete mellan doktorand och handledare till de centrala förutsättningarna för gott arbete. Av de som svarat sade sig 32% diskutera med handledaren oftare än 2-3 gånger i månaden, en del varje vecka eller oftare. En gång i månaden eller minst varannan månad diskuterade 30% av dem som svarat. 28% uppskattade att de diskuterade 1-5 gånger per år och 4% mer sällan än en gång per år.

Ur handledarens synvinkel innebär 2—3 träffar per månad ett tjugo- trettiotal träffar per år. Målet är ju att disputera på fyra år, vilket lätt leder till över ett hundra handledningsträffar. Om antalet doktorander per handledare är t.ex. tio, blir det över 200 träffar per år och på fyra år närapå 1000. Meningen med detta konstruerade exempel är att lyfta fram asymmetrin i erfarenheterna. Doktoranden arbetar målmedvetet och har rätt till tillräcklig och högklassig handledning. Handledaren för sin del kämpar med sin egen arbetstid för att kunna dela sin handledningsresurs jämt mellan doktoranderna. Även om båda parterna gör sitt bästa kan upplevelsen av tiden som använts till handledning vara olik. Uppenbart dålig och bristfällig handledning eller doktorandens oskäligt långsamma skrivtakt är självfallet situationer som kräver en separat lösning.

Således är det viktigt att handledaren och doktoranden delar samma uppfattning om handledningens intensitet och att båda engagerar sig. Detta gäller också chefsarbetet i allmänhet. Vid behov måste handledningen och chefsuppgifterna kunna delas så att det finns tid och kunnande att sköta uppgifterna. Dessa praxisar kan vi själva förbättra inom universiteten utan extern styrning. Också kan var och en av oss aktivt verka för att unga forskare inte ska uppleva sig hamna utanför gemenskapen. Problemet är dock för stort att axlas på enstaka universitetsanställda. Då målet är att i enlighet med Vision 2030 skapa Finlands bästa arbetsplats, behöver universiteten vidta systematiska åtgärder för att rätta till olägenheten.

Alla förekommande problem kan vi dock inte lösa med egna krafter. Uppgifterna och finansieringen bör vara i balans. Vi behöver en ny vetenskapspolitik. Vid sidan av resultatstyrning behöver vi rum för fri grundforskning och de innovationer som den ger upphov till. Också universitetens nya uppgifter såsom främjandet av livslångt lärande kräver allt starkare andligt och ekonomiskt engagemang även från arbetslivet utanför universiteten. Detta och mycket annat vill vi främja med Professorsförbundets och Forskarförbundets gemensamma målsättningar inför vårens riksdagsval.

---