Ledare

Kontinuerligt lärande – mål och medel

I detta nu fokuserar den utbildningspolitiska diskussionen på kunnande och kontinuerligt lärande, dessa teflonmassor som olika håll har visioner om men än så länge rätt litet erfarenhet av i större skala.

Uppgiften har redan ålagts universiteten och yrkeshögskolorna, och meningen är att i den finansieringsmodell som införs år 2021 inkludera en egen komponent för kontinuerligt lärande. Högskolorna har dock ett flertal uppgifter, såsom ökat antal startplatser för unga, högre kompetensnivå hos vuxna, ökat undervisningssamarbete mellan högskolor samt mångfasetterad utveckling av forskningsverksamheten, och alla dessa kräver tilläggsresurser som dock inte verkar finnas. I den nya finansieringsmodellen överförs en del av finansieringen för grundutbildning till vuxenutbildning. Då uppgiftsspektret är mångfasetterat krymper resurserna för alla grupper — såväl grundexamensstuderande som förvärvsarbetande vuxna vilka vill utveckla sin kompetens. Universiteten och högskolorna axlar gärna en aktivare roll i utbildning och karriärvägledning av befolkningen i arbetsför ålder, men arbetet förutsätter rekrytering av mer personal.

För att utveckla kunnandet har det erbjudits flera olika recept – verkstadspedagogik, tillgodoräknande av tidigare förvärvad kompetens, digitalisering, omvälvning inom lärandet osv. Få är dock de som i denna diskussion träder upp till undervisningens försvar. Desto mer glädjande är det att läsa om klientelets (!) dvs. studerandenas syn på undervisningens betydelse: I sitt ställningstagande konstaterar Finlands Lärarstuderandes Förbund SOOL att ingen kan studera till lärare på en brevkurs, utan det krävs undervisning. Detta är dock inte samma sak som kravet på att återinföra katedermonologerna. Det är klart att de universitetspedagogiska lösningarna ska leva i tiden och utvecklas. Då ska också anställningsvillkoren utvecklas på motsvarande sätt, eftersom det nuvarande kollektivavtalet vid denna punkt innehåller ekon från katedertiden.

Ökade volymer förutsätter också en granskning av relationstalet studerande-lärare, vilket vid de finländska högskolorna redan nu är rätt högt, dvs. det finns ett avsevärt antal studerande per lärare. Inte heller detta faktum har lyfts fram i någon högre grad i den högskolepolitiska diskussionen, men det vore hög tid att göra så då målet är högre antal examina samtidigt som antalet universitetsanställda minskar. Tidgare sköttes rådgivningen och handledningen ofta centraliserat, men nu är det t.ex. egenläraren som avsvarar för dessa uppgifter för vilka det varken erbjuds eller kommer att erbjudas utbildning. Samtidigt ökar trycket att anpassa undervisningen till en lättare mätbar form genom att t.ex. ty sig till nätbaserade lösningar som i användningsfasen kräver mindre lärarresurser jämfört med tidigare. Detta torde marknadsföras under begreppet flexibilitet, men här verkar flexibiliteten gälla bara lärarens arbetstid och -mängd.

Det är klart att kontinuerligt lärande och uppdatering av kunnandet kommer att utmana universitetens verksamhetsmiljö på ett sätt som vi inte ens kan skapa någon vision om ännu. Uppenbart är dock att undervisningspersonalen ska vara på alerten, eftersom undervisningen ofrånkomligt kommer att splittras och delvis göra sig oberoende av tid och plats. I så fall ökar behovet av olika tidsperioder utan arbetsuppgifter för att trygga lärarnas ork. Som lärarnas och forskarnas intressebevakare bör vi vara vaksamma.

---